Vi var i Vallerstad kyrka på annandagen och sjöng advents- och julsånger med Vallerstad Vokalensemble, Ingemar Hjerten på cello, Fredrik Alf på piano och liturg Petra Regnstrand. Vi har hittat den här programpunkten i det blad med alla gudstjänster i jul i Östergötland som mina föräldrar fått i brevlådan. Och jag ville vara med på någon av Petras gudstjänster i jul. Vi är gamla skolkamrater med ett gemensamt musikaliskt förflutet i Platens pipare, och vi var med på hennes prästvigning i juni.
Vi var på plats en halvtimme innan, eftersom slätten utanför Skänninge är en totalt vit fläck på kartan för mig. Trots att jag är uppvuxen i Östergötland har jag aldrig varit här förut. Varför skulle jag? På den tiden tog vi bara bussen till Linköping då och då. Staden hade sin lockelse – inte landet. Google maps hjälper oss dock att hitta rätt, och vi klarar det på första försöket.
Kyrkan badade i solsken, och där inne repeterade vokalensemblen. Vi tog ett försiktigt varv på kyrkogården, eftersom det var is och mycket halt. Kyrkogården var vacker, med en staty som påminde oss om Bo Setterlinds dikt om den gamle odalmannen: Döden tänkte jag mig så. Därefter sätter vi oss i kyrkbänken och njuter av repetitionen.
När klockan slår elva är vi väl ett trettiotal i kyrkan. Jag sjunger så starkt jag kan. Jag njuter av att sjunga och de flesta av psalmerna är välbekanta. Några exempel är Bereden väg för Herran, Hosianna, Det är en ros utsprungen, Ej upplysta gårdar och Dagen är kommen.
Vi åker tillbaka till Motala lätta i sinnet efter en trevlig timme, och tänker på Petras ord om att Gud kommer till oss hela tiden, och att portarna som ska öppnas är i våra hjärtan.
Bilden föreställer snideri från Vallerstad kyrka. Lubeckarbete, 1400-tal viskar en av kyrkobesökarna till mig när jag fotograferar.
Cathrins bokskåp 