augusti 2018 – Cathrins bokskåp

Sommarens skrivande

Sommarens skrivande har varit ganska begränsat i omfattning. Kanske är det inte att undra på, när jag precis har gett ut min diktsamling Blessyrer från en lång väg hem, och medverkat i skräcknovellsamlingen Sjön. Lite har det ändå blivit jobbat, och det vill jag dela med mig av.

Jag har skickat in bidrag till tre böcker som Ariton förlag planerar. Jag har fått besked att ett av dem inte kom med, men vad gäller de andra fortsätter jag hoppas, och jag ger mig inte.

I söndags var det deadline för Tidningen Skrivas stora novelltävling, och jag skickade in mitt bidrag när fyra timmar återstod. Jag har haft bidraget i huvudet större delen av sommaren, men inte lyckats sätta mig ner och fokusera.

Så provade jag något nytt förra måndagen. Jag var med på Brittens skrivkammare på Frivillicentralen Oscar (måndagar 14.30-18). Där sitter vi och skriver tillsammans på plats, och när sluttiden närmar sig läser vi våra texter högt för varandra, och lämnar respons till den som så önskar.

På bilden kan ni se att Tidningen Skriva tagit emot mitt bidrag. Så jag ljuger inte för er, inte mer än författare brukar.

Post-scriptum: jag har ju skickat in en dikt till Poesifest också. Det har jag tydligen förträngt. Till mitt försvar skedde det när det var som allra varmast.

Jag medverkar i Poetpodden

Jag fick förtroendet att medverka i det nya avsnittet av Poetpodden som kom ut idag. Jag läser tre dikter ur min diktsamling Blessyrer från en lång väg hem. Länk till podden: https://poeten.se/poetpodden/mastaren-pa-haiku-och-fyra-till-poeter.htm

Förutom att jag medverkar och läser berättar Irene Svensson Räisinen om poeter födda på 1930-talet: Siv Arb, Göran Palm, Tomas Tranströmer, Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg. Hon svarar på två lyssnarfrågor om att skriva poesi, och ger en skrivutmaning till lyssnarna. Länken tar dig vidare till mer information.

Jag och Irene blir jätteglada om ni vill lyssna och sprida vidare Poetpodden i era kanaler.

Om du vill köpa Blessyrer från en lång väg hem kan du skicka mig ett meddelande i kontaktformuläret, så ordnar jag ett signerat ex för 140 kr plus eventuell frakt.

Chiharu Shiota: The Distance

I onsdags var jag med Göteborgs Konstförening och såg Chiharu Shiotas verk The Distance på Göteborgs Konstmuseum. Vi fick en jättefin introduktion och guidning av Elisabeth Lindstrand. The Distance visas där sepember ut. Och jag kan bara uppmana dig som är i Göteborg att se detta fantastiska verk.

Chiharu Shiota (f. 1972) i Japan, verksam i Berlin sedan 1996. The Distance är en installation av röda garntrådar som går kors och tvärs i en enorm sal och svarta stolar inlånade från vanliga hem. När jag stod där i rummet under de låga trådarna upplevde jag en stark känsla av kroppslighet. Den röda färgen och det tunna garnet får mig att associera till blodkärl, sårbarhet och hur våra kroppar som människor fungerar likadant.

Den egna kroppen använde Shiota i sina tidiga verk, performanceverken Becoming Painting, där hon täckte sig själv med giftig, röd emaljfärg, som tog månader att slitas bort, och Try and Go Home, där hon rullade naken i en lergrop. Fotografier från dessa performanceverk fanns utställda på konstmuseet.

Installationen Where are we going?, med svarta och vita farkostliknande strukturer kryper nära oss uppifrån och utifrån. Som att vi är betraktare på bottnen och ser båtar passera på en upprörd sjö ovanför oss.

Konst på Tjörn

I slutet av semestern var vi och tittade på konst på Tjörn. Vi reste kommunalt (tåg och buss). Första dagen var vi på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn, andra dagen på Pilane. På akvarellmuseet har jag varit fem gånger förut genom åren, men det var första besöket till Pilane. (Medan jag skriver detta börjar jag inom parentes sagt undra om det heter ”i Pilane” eller ”på Pilane”. Och det kan jag ju fundera på tills någon hjälper mig.)

Nordiska akvarellmuseet har för närvarande en utställning som heter Fusion (pågår september ut) där konstnärer som redan är representerade på museet har fått skapa nya verk på plats, och samspela i utrymmet. Samtliga medverkande konstnärer finns i länken, och inkluderar exvis ett rum med Lars Lerin. För min del hade utställningen kunnat vara mer konstrastrik och kanske även större – men det säger jag bara för att det stod att den fortsatte på övervåningen, och där var det mest plats för eget skapande.

Pilane var nästa stopp i vår konstrunda på Tjörn. Att ta sig dit med buss från Skärhamn går utmärkt och tar ungefär en halvtimme med ett byte, även om bussarna inte går så många gånger per dag. Från busshållplatsen är det 800 meter att gå till utställningen – och nu ser jag på deras hemsida att det heter ”i Pilane”. Tack för den upplysningen. Även Pilane håller öppet september ut. Tillbaka till Göteborg var det fyra olika busslinjer inblandade, men det fungerade alldeles utmärkt.

Jag som inte har bästa balansen blev lite trött av att gå runt i en hage, för det var det länge sedan jag gjorde. Men upplevelsen hade jag inte velat vara utan. För mig talade utställningen om civilisationer, historia, utveckling och medvetande. Vi kan rekommendera att ta sig dit ganska tidigt, för runt lunchtid började parkeringsplatserna ta slut. Ännu en anledning att ta bussen. Förutom miljöaspekten, och möjligheten till vila.

Bilder från Pilane: Pool av Tony Cragg. Holding On av Maria Miesenberger. Earth av Ida Koitila. Universum i Människans Tanke av Helgi Gislason.

Längtan till tyst retreat

Förra hösten var jag på tyst retreat med Vasa och Johanneberg församling i Göteborgs skärgård. I våras var jag åter på en tyst retreat, den här gången på Lilleskog stiftgård med Lerums församling och Ett andetag. Nu längtar jag efter att åka på en tyst retreat igen. Att få vara tyst tillsammans i en grupp är verkligen befriande och välgörande.

Möjligheten till en inrutad dag med böner, gudstjänster och meditation. Att sitta och läsa i tystnad några stycken tillsammans. Att bekräfta varandras närvaro utan att behöva samtala. Att få en chans att komma ikapp.

Kanske skulle jag kunna åstadkomma en tyst plats hemma. Och jag har inte långt att gå till tidebönerna i Vasakyrkan på vardagar. Kanske skulle jag kunna tillåta mig att bara läsa, leva i nuet, tyst och koncentrerat hemma också. Men det är lättare om man lämnar sin elektronik hemma och samlas några stycken för några gemensamma dagar.

Om ni har kännedom om någon tyst retreat, helst i trakten av Göteborg, som är på gång snart, så tipsa mig gärna i kommentarerna.

Sjuttiotalisten förnekar sig inte

Jag använder mig ofta av drastiska formuleringar, både i min dikt och i min prosa. Ett slags självironiskt och självförklenande drag. Kanske har det att göra med min uppväxt som sjuttiotalist – ironiska generationen och allt det. Trots att vi har hunnit bli både vuxna och medelålders så sitter takterna i, är jag rädd. Sjuttiotalisten förnekar sig inte.

Jag driver det till en sorts spets i en av dikterna i min samling Blessyrer från en lång väg hem. Jag skriver:

Skämtar på trottoaren, säger

att jag går i kyrkan

när visarna i tornet pekar rätt

Det dröjer inte länge

——

Där får jag märka, att när jag försökte skämta om Gud, så möter Gud mig med kärlek.

Bilden är från förra årets bokrelease med novellsamlingen 30 nyanser av frihet, i Vasakyrkans församlingshem.

Sedan är det ju roligt att läsa (själv)ironiska, drastiska böcker också. Om någon är intresserad av boktips vill jag rekommendera David Sedaris och Jenny Lawson. Två författare som har fått mig att skratta högt på tåget och andra allmänna platser. Och det är ju lite pinsamt – och roligt.

Plötsligt bestämde jag mig

Före sommaren fick jag frågan om jag ville ta över som cirkelledare för vår bokcirkel på Frivilligcentralen Oscar, som vi har som studiecirkel hos Sensus. Jag tvekade, eftersom jag bara har varit med i cirkeln en termin och tänkte att det måste finnas någon som har varit med längre, med fler upparbetade poäng så att säga, som gärna vill ta över. Totalt har vi varit åtta deltagare i cirkeln.

Så resonerade jag i juli och hade bestämt mig för att tacka nej, till förmån för någon annan. Så kom jag till Oscar den första fredagen i månaden, som är när vi brukar ses och prata i en timme om den bok vi läst. Den här gången skulle den förra cirkelledaren avtackas. Som vanligt var jag där i väldigt god tid, och blev erbjuden en kopp kaffe av Anders. Han berättade lätt bekymrat för mig att ingen hade visat intresse för att leda cirkeln. Och innan jag hade hunnit tänka alltför många varv på det sade jag: ”Jag kan göra det.”

För visst verkar det spännande att vara cirkelledare? Att komma med lite bokförslag och tips, att administrera (även om jag måste lära mig allas namn lite bättre) och att vara ”tvungen” att vara på plats varje gång – att vara väntad. Jag tror faktiskt att jag är på en plats i mitt liv där jag kan klara av det här just nu.

Så nu sitter jag här med en deltagarlista som ska fyllas i, en lista på de senaste sextio böckerna (motsvarande drygt fem år) som gruppen har läst, och med uppgift att kontakta de i gruppen som inte var där förra fredagen och berätta vilken bok vi ska läsa. Det blir Emma Clines Flickorna, på föslag från en cirkelmedlem som var bättre förberedd än jag. Jag har redan läst den i en annan bokcirkel, och då hade vi ett bra samtal om den, så jag tror att det kan bli bra.

Jag tar gärna emot fler förslag på bra bokcirkelsböcker i komentarerna, om någon har en bra diskussionsbok på lager!

Intervju med I Bokhandeln

En måndag för ett par veckor sedan blev jag intervjad per telefon för I Bokhandeln. Jag fick fly hemmet och göra intervjun på kafé, därför att i vår bottenvåning håller de på att bygga om två lokaler. Så jag fick tänka bort värmen och en högljudd radio. Som tur var blev intervjun fin ändå. Jag tycker att Amanda Mjörnman har fångat vad jag velat göra med min bok.

Här är länken till den fina artikeln.

Om ni vill läsa boken kostar den 140 kr plus eventuell frakt för en signerad bok, om ni kontaktar mig via kontaktformuläret. Den finns också på Lohrs Pocket MedMera på Kapellplatsen i Göteborg. Den går också att köpa på Bokus och Adlibris, om ni hellre vill det.

Blessyrer från en lång väg hem: utdrag

Frid

Ständigt sluttande plan

Jag vet det var smärta

Men allt mindre nu

Jag var redan här

Vidare omtag

Omfamnande

——

Ur min diktsamling Blessyrer från en lång väg hem. Skicka mig ett meddelande om du är intresserad av ett signerat ex – 179 kr inkl frakt.

Långsamma dagar i Göteborg

Den här veckan har vi haft några långsamma dagar i Göteborg. Vi hade en lång kvälls färd hemåt från min brors familj som vi hälsade på i Stockholm: tåget hem tog sju timmar istället för de vanliga drygt tre, på grund av ett signalfel i Katrineholm. Jag hann läsa hela bokcirkelsboken Mödrar och söner av Theodor Kallifatides, så jag hade inte så ont av att sitta där. Toaletter och AC fungerade, så det var bara en rullande fåtölj för mig – förutom när vi stod stilla.

Aktiviteter på Stadsmuseet

Nu har vi tillbringat några lugna, långsamma dagar på hemmaplan i Göteborg. Vi har haft lite schemalagda aktiviteter trots allt. Min syster hade hittat spännande aktiviteter på Göteborgs Stadsmuseum. Efter en välförtjänt sovmorgon på torsdagen, dagen efter vår sena hemkomst, var vi på stadsvandring om Göteborgs försvar på 1600- och 1700-talet. Vandringen gick från museet, första stopp Kämpebron, via Stora bommen vid platsen för dagens hovrätt, residenset och slutade vid Esperantoplatsen. Totalt en tur på ungefär en timme och en kvart. En riktigt spännande berättelse, rekommenderas!

Fredag förmiddag var vi på ”sittning” på stadsmuseets innergård. Vi fick höra berättelser om brott och straff i det gamla Göteborg, om bödlar och rackare, om var avrättningar ägde rum och vad verkställningen av straffen kostade de dömda. Totalt ett miniföredrag på omkring 40 minuter.

Här är schemat för återstående vandringar och sittningar i sommar. Ingår i entréavgiften eller årskort (100 kr/år för samtliga Göteborgs stads museer). Fri entré upp till 25 år och över 65 år.

Bokcirkel

Fredag eftermiddag var jag på Frivilligcentralen Oscar på bokcirkel. Vi pratade om Kallifatides bok Mödrar och söner, som jag ju hade läst precis nyss. Vi som var där (tyvärr bara tre personer) var eniga om att det var en finstämd, känslig, kärleksfull skildring av relationen mellan en vuxen son och hans mor, och där Greklands historia under 1900-talet vävdes in på ett naturligt och förtjänstfullt sätt. En av oss hade blivit inspirerad att ta reda på mer om historien. I centrum i berättelsen står ett besök av författaren hos hans 92-åriga mor i Aten, också där långsamma dagar centrerade runt kaffe på balkongen och en stilla promenad. Kaffet, som är det enda författaren får hjälpa modern med, följs av den obligatoriska spådomen i sumpen. En jättefin bok som vi rekommenderar!