juli 2018 – Cathrins bokskåp

Franz Kafka-museet i Prag

Franz Kafka-museet i Prag ligger väster om Moldau, helt nära Karlsbron. Vi tar tunnelbanan dit från vårt hotell, som ligger vid centralstationen.

Museet ligger vid en kringbyggd innergård med två våningar höga, rosa hus. Vi inleder med en iskaffe, och studerar gruppen som samlas vid den otroligt fula fontänen. I museet ser vi senare på bilder att så här såg Prag inte alls ut runt sekelskiftet 1900 – då var husen nedgångna och helt svarta, av koleldning förmodar vi.

Utställningarna på Franz Kafka-museet är på engelska, men alla citat ur böcker, dagböcker och brev är på tyska. Kafkas modersmål var tyska, och det var det språk han skrev på.

Utställningen är i två våningar och man börjar på övervåningen. Den delen har ett biografiskt tema. Vi får veta att Kafka följdes till sin skola av familjens kokerska. Hon skällde på honom när han drog fötterna efter sig de få kvarteren, och kallade honom vid tidens kände anarkist/terrorists namn. Vi kan läsa om hans fyra fästmör – han slog upp förlovningarna med samtliga. Vi får läsa om Kafkas dagjobb med arbetsskador på ett stort försäkringsbolag, där han var jurist: på nätterna skrev han på sina romaner och noveller. Vi får även veta mer om Kafkas intresse för judiska myter och teatrar i Prag – ett intresse som fadern avskydde.

Undre våningen av Franz Kafka-museet behandlar Kafkas verk, och då framför allt Slottet. Just den höll jag på att läsa vid tiden för vårt besök. Den finns på svenska i pocket i bokhandeln. Utställningen behandlar begreppet ”Kafkaartad” stämning och hur olika ideologier och teorier, och skolor av litteraturforskare, läst in olika saker i hans verk. Under de kommunistiska regimerna i Östeuropa var hans böcker förbjudna. Förmodligen för att man upplevde att systemet förebådades och kritiserades.

I utställningen finns också en samling av utgåvor av Kafkas verk på olika språk, bland annat med Processen på svenska, med Per Åhlins klassiska omslag.

Att besöka Franz Kafka-museet i Prag var en dröm som blivit verklighet. Och jag tycker att det var ett museum av hög klass, med intressanta bilder, föremål och resonemang. Om ni planerar en semester i Centraleuropa kan ett besök på Franz Kafka-museet verkligen rekommenderas – inte bara för litteraturnördar som jag, utan även för historiskt intresserade.

En förmiddag i bunkern i Berlin

Det första längre stoppet på vår resa var Berlin, dit vi anlände en sen eftermiddag. På nästa förmiddag besökte vi Sammlung Boros, konstbunkern.

Innan vi åkte till Berlin hade jag läst ett par guideböcker. Karavan Puls Berlin (2017), som låter olika skribenter nörda ner sig i ett kapitel var, och förre Expressenkorrespondenten Jan Mosanders Berlin. Med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin (1999 – 2014). Båda dessa nämnde Sammlung Boros, konstbunkern. Den stod färdig 1942 som en riktigt, fungerande skyddsrum, helt över markytan. Den har nära två meter tjocka väggar, som hade härdat färdigt först på 1970-talet, vilket väl är anledningen till att den inte går att ta bort. Genom åren har den haft olika användningar, till exempel som fruktlager och technoklubb. 2003 köptes den av Christian Boros, som sedan 2008 har visat sina samlingar samtidskonst där, och även bor i ett nybyggt penthouse ovanpå med sin fru.

Den enda möjligheten att se konsten – och insidan av bunkern – är att delta i en guidad visning. Turerna som startar varje hel timme på engelska och varje halv timme på tyska varar en och en halv timme. Varje tur tar tolv personer, kan bokas tre månader i förväg, och återbud blir tillgängliga måndag och torsdag förmiddag. Vi var väldigt sent ute, men hade turen att komma med, dock med det lilla förbehållet att det var på den tyska turen. Vi valde att gå med i alla fall, trots att ingen av oss är flytande på tyska – vi resonerade som att det knappast skulle bli ett läxförhör efteråt.

Bunkerns tjocka dörr stod på glänt när vi kom dit. Interiören visar upp spår av alla dess tidigare liv – från den ålderdomliga, dammiga telefonen precis innanför dörren till klotter och gammal målarfärg, även om mycket av väggarna målats vita inför att konst ska visas upp på dem.

Bland de konstnärer som visas upp för närvarande är svenske Andreas Eriksson, vars verk som avbildar sorkhögar fick mig att associera till Ruben Östlunds film The Square som jag nyligen sett. Dessa sorkhögar är dock gjutna i brons. Brasilianske Paulo Nazareth har bland annat gjort ett par träknivar, som besökarna själva får göra tryck på papper av. Och i hela bunkern ekar belgiske Kris Martins verk Mandi XXI, en gigantisk svart display liknande sådana som före den digitala åldern brukade finnas på järnvägsstationer och flygplatser, och tugga fram siffror och bokstäver för att ge besked om avgångar och tider. Här dyker dock inget budskap upp, men verket kallar hela tiden på vår uppmärksamhet.

Ett besök på Sammlung Boros är varmt rekommenderat. Bunkern ligger en kort promenad från S-Bahn Friedrichstrasse. Här är en bild på boken från utställningen, och mitt tryck med Paulo Nazareths träkniv. Behöver jag säga att vår packning ökade i tyngd under hela resan?

Litteraturturism

Vi har varit ute och tågluffat i sommar. Vi kom hem tryggt igen förra fredagen, efter tio dagar på rutten Gbg – Köpenhamn – Berlin – Prag – Dresden – Hamburg – hem. Endast en försening att tala om – vi kom iväg femtio minuter sent från Prag, knappt värt att nämna. Vi hade platsbiljetter och hotellrum bokade hemifrån, så det var ett tryggt medelålders resande. Vi hade till och med ett par restaurangbokningar i Prag gjorda i förväg efter rekommendationer.

I Prag visade det sig att vårt hotell låg i samma kvarter som författaren Franz Werfel bodde 1903 till 1912. Det är min man som går och läser på fasader – något jag är tacksam för. Jag läste En kvinnas blekblå handskrift (1941) i mars förra året. Den kom ut på svenska på Ersatz 2016, och det var en helt makalös bok. Som det står på baksidestexten: ”en studie i bitterljuv kärlek och ett skoningslöst porträtt av en manlig opportunist”. Den var med i förra årets läseklubb hos Lohrs Pocket MedMera, och den är verkligen rekommenderad läsning om åren som föregick andra världskriget.

Jag återkommer till mer litteraturturism från vår resa senare.

Hettan söker

Jag vet inte om det beror på min unika (allas är unika) kombination av hälsoproblem, men det är tufft med hettan. Jag håller mig inomhus och hoppas på regn. Både för att det skulle kunna svalka ner landet, staden, asfalten, men också för alla de hjältar som är ute och bekämpar bränder.

Jag försöker svalka mig med kallt vatten – bara att dricka te för att muntra upp mig som jag brukar får mig att må sämre, med kraftiga svettningar som följd. Och jag orkar inte riktigt hålla humöret uppe. Vi har enligt termometern 28,7 grader i köket – och det är innan jag ens har slagit på ugnen.

Hettan är mitt främsta diskussionsämne just nu. Jag inleder samtal med att fråga om den andra personen lider av värmen. Det är få som medgett att de gör det – oftast också de till följd av hälsoproblem.

Så just nu blir det inte mycket av att jag rör på mig. Jag ska försöka komma ut tidigt imorgon – jag har bestämt med resten av diktgruppen att vi ska åka och titta på konstutställning i Högsbo kyrka – en av gruppens medlemmar, Gunilla Nilsson, ställer ut.

Bilder från en kväll med Apfel-schorle på en rooftop-bar i Dresden. Berättar mer sedan. Foto: Ch Monell

Mer kreativitet

Idag gjorde jag något som det var mycket längesedan sist. Jag var på en målargrupp på Frivilligcentralen Oscar och målade akvarell. Jag gick för många år sedan – runt tio år, skulle jag tro – en akvarellkurs på Medborgarskolan här i Göteborg. Visst lärde jag mig en del saker som sitter kvar, som komplementfärger och hur man målar med akvarellfärger, men jag var inte tillräckligt bra enligt mitt eget tyckande utan tröttnade snabbt.

Idag satt jag och lekte med former. Målade hjärtan, fyrklöver och kanelbullar. Jag hittade inte några akvarellpapper i mina skrivbordslådor, utan valde att måla på ett brevpapper av hög kvalitet. Ni som väntar på ett brev från mig i snigelklubben vet alltså vad som kommer att dyka ner i lådan!

Jag tror att kreativitet föder kreativitet. Att leka med former och färger tror jag kan frigöra tanken och öppna för nya, självständigt egna formuleringar. Och att vara med i en grupp berikar på så många sätt. Även om man som jag ofta gör i större grupper, lyssnar mer än man pratar.

Jag tror att jag kommer att gästa målargruppen fler gånger – kanske redan i sommar. Jag kommer att vara utrustad med en bild för inspiration, istället för att som nu måla helt fritt ur sinnet. Här kommer ett par av mina bilder. Ifall ni inte ser vad de föreställer så är det fyrklöver på den ena, och på den andra kanelbullar på en rutig bakduk.