Tio år i församlingen

På påsken i år var det tio år sedan jag hittade vägen till Vasa församling. Det är lätt att komma ihåg, eftersom det var den dagen som kyrkans hundraårsjubileum firades med pompa och ståt. Halvvägs in i mässan smög jag mig in, och såg andra halvan från en plats vid ett bord längst bak.

I hela mitt liv har jag känt en dragning till kyrkan. Jag har alltid velat vara en del av en församling, och lära mig mer om tro.

Efter det har mycket hänt. Jag har i många år deltagit i firandet av högmässan, och varit del av Gudstjänstgrupp 5. Jag hjälpte i många år till att koka soppa en stund varannan till var tredje torsdag. Jag har varit med i kören. Jag har varit med i kyrkorådet, och senare församlingsrådet.

Jag har fått många nya vänner, i olika åldrar och med olika bakgrund. Jag har lärt mig mängder om kristen tro. Och min barnatro har befästs och blivit tryggare.

Jag vill dela med mig av en dikt ur min diktsamling Blessyrer från en lång väg hem på detta ämne.

Omsluten
Där Du fann mig
Där jag var

På alla sidor
Vippor som gräset
Behövdes Någon som sade
Ja
Ja ja ja ja

Bok Vasakyrkan 100 år 1909-2009 copyright Göteborgs Vasa församling

Igår kväll Matteuspassionen i Vasakyrkan

Igår kväll hade vi besök i Vasakyrkan av Utrecht Student Kör och Orkester, USKO. De framförde Matteuspassionen av Johann Sebastian Bach (BWV 244) i sin helhet. Det var en mycket imponerande konsert.

Sångare och musiker var otroligt skickliga. Det måste verkligen vara som ett maratonlopp att framföra detta långa oratorium. Allt som allt var vi där i 3 h 15 min, inklusive en paus som väl blev snarare en halvtimme än en kvart som det var sagt.

Solisterna hade fina röster och mycket inlevelse i handlingen, som följer Matteusevangeliets kapitel 26 och 27, om Jesus sista dagar. USKO har tre verk av Bach de spelar på ett rullande schema på påsken: Matteuspassionen, Johannespassionen och h-mollmässan.

Vilken förmån det är att få ta del av en sådan här konsert gratis i vår församlingskyrka. Jag hoppas att kör och orkester kände sig välkomna och vill komma tillbaka till oss. Det var roligt att se att det var många i bänkarna, jag hoppas musikerna var nöjda med det.

Titta på ”USKO Openingskoor Matthäus-Passion” på YouTube. Inspelningen verkar vara från senaste gången de framförde Matteuspassionen, och är inte från Vasakyrkan:

Intervju i Året Runt

Nu har jag en rolig nyhet att berätta! Jag är intervjuad i veckans nummer av Året Runt (nr 11, utkommer 7 mars 2019). Det är en jättefin intervju med fina bilder av mig i Vasakyrkan och Vasaparken, Göteborg.

Jag berättar om livet med psykisk ohälsa och hur livet förändrades av min hjärnblödning. Samma ämne alltså som min diktsamling Blessyrer från en lång väg hem, som också nämns i artikeln. Rubriken är ”När Cathrin vågade berätta vände allt”. Jag berättar också hur värdefullt det är för mig att ha funnit ett sammanhang i kyrkan.

Texten är skriven av Mathias Pernheim och bilderna är tagna av Magnus Gotander. Jag tycker att artikeln är välskriven och rekommenderar den till läsning.

Bild: Magnus Gotander, Året Runt

Reklam för julens konserter och gudstjänster

Jag vill passa på så här i veckan som leder oss fram till första advent och kyrkoårets början att göra reklam för julens konserter och gudstjänster i Vasakyrkan, Göteborg. Vi börjar på fredag och lördag med Chalmers sångkörers sedvanliga julkonserter fredag kväll och lördag lunch. Sedan lördag kväll sjunger vi gemensamt med kyrkans körer, musiker och orgel in advent. Sedan som vanligt högmässa på söndag förmiddag.

Du kan (förhoppningsvis, jag är inte helt klar på om detta funkar att klistra in) se hela programmet här. (Nedladdning)

(Bild: Vasa församling)

Upplevelse på Konstmuseet

Med diktgruppen Dikt och verklighet från Frivilligcentralen Oscar har jag haft en annorlunda upplevelse på Göteborgs Konstmuseum. Vi gick dit vid öppningsdags, beväpnade med anteckningsböcker och pennor, för att skriva en dikt om en tavla som berörde oss.

Två veckor senare – alltså igår – besökte vi på nytt Konstmuseet, gick till tavlorna ifråga, och läste våra dikter för varandra.

Det visade sig att tavlan jag hade valt – Hemkomsten av Carl Kylberg – var jag inte ensam om att ha skrivit om, utan det hade även Mariette gjort. Här är min dikt:

Gud give att jag

Inte mister spåret

Mister språket

Innan tiden gått

Att jag inte tappar hoppet

Längtan till det världsliga

Kärleken till de mina

Låt mig vilja stanna

Kunna njuta

Ännu en tid

Av det som finns här

Det var en rolig utmaning att skriva en text till ett konstverk, och jag kan verkligen rekommendera det. Kanske går det att skriva på samma vis till ett musikstycke? Bara fantasin sätter gränserna!

Längtan till tyst retreat

Förra hösten var jag på tyst retreat med Vasa och Johanneberg församling i Göteborgs skärgård. I våras var jag åter på en tyst retreat, den här gången på Lilleskog stiftgård med Lerums församling och Ett andetag. Nu längtar jag efter att åka på en tyst retreat igen. Att få vara tyst tillsammans i en grupp är verkligen befriande och välgörande.

Möjligheten till en inrutad dag med böner, gudstjänster och meditation. Att sitta och läsa i tystnad några stycken tillsammans. Att bekräfta varandras närvaro utan att behöva samtala. Att få en chans att komma ikapp.

Kanske skulle jag kunna åstadkomma en tyst plats hemma. Och jag har inte långt att gå till tidebönerna i Vasakyrkan på vardagar. Kanske skulle jag kunna tillåta mig att bara läsa, leva i nuet, tyst och koncentrerat hemma också. Men det är lättare om man lämnar sin elektronik hemma och samlas några stycken för några gemensamma dagar.

Om ni har kännedom om någon tyst retreat, helst i trakten av Göteborg, som är på gång snart, så tipsa mig gärna i kommentarerna.

Sjuttiotalisten förnekar sig inte

Jag använder mig ofta av drastiska formuleringar, både i min dikt och i min prosa. Ett slags självironiskt och självförklenande drag. Kanske har det att göra med min uppväxt som sjuttiotalist – ironiska generationen och allt det. Trots att vi har hunnit bli både vuxna och medelålders så sitter takterna i, är jag rädd. Sjuttiotalisten förnekar sig inte.

Jag driver det till en sorts spets i en av dikterna i min samling Blessyrer från en lång väg hem. Jag skriver:

Skämtar på trottoaren, säger

att jag går i kyrkan

när visarna i tornet pekar rätt

Det dröjer inte länge

——

Där får jag märka, att när jag försökte skämta om Gud, så möter Gud mig med kärlek.

Bilden är från förra årets bokrelease med novellsamlingen 30 nyanser av frihet, i Vasakyrkans församlingshem.

Sedan är det ju roligt att läsa (själv)ironiska, drastiska böcker också. Om någon är intresserad av boktips vill jag rekommendera David Sedaris och Jenny Lawson. Två författare som har fått mig att skratta högt på tåget och andra allmänna platser. Och det är ju lite pinsamt – och roligt.