avkoppling – Cathrins bokskåp

Boktips: Till det bittra slutet

Till det bittra slutet är en thriller av Eva Dolan. Av henne har jag tidigare läst Lång väg hem och Efter din död. Till det bittra slutet är fristående från hennes serie deckare med kommissarie Zigic och kriminalinspektör Ferreira.

Till det bittra slutet utspelar sig i London. En våg av rivning och nybyggnation rasar genom staden, och några invånare i ett höghus vägrar flytta. Där är scenen där boken utspelar sig.

Vi får i boken följa två kvinnor. Ella Riordan är en ung samhällsaktivist som blivit känd när hon misshandlats av polis i samband med en demonstration. Hon är en bloggare med tiotusentals följare och ställer till med en stor fest för att fira att hennes projekt blivit finansierat. Molly är en aktivist och fotograf i sextioårsåldern, som ska delta i projektet. Under festen går något mycket snett. Och kvinnorna står med en gemensam hemlighet som när som helst kan avslöjas.

Vi får följa Molly framåt i tiden efter händelsen, och Ella bakåt, tills bakgrunden till händelsen står klar för både läsaren och Molly. Boken är mycket spännande, och sättet den berättas på ökar intresset för historien. Boken berättar om situationen i London och fler storstäder, där de som jobbar i stan inte har råd att bo där. Till det bittra slutet är en spännande och intressant bok, som jag varmt rekommenderar.

Omtanke i coronatider – lästips

Jag är ju van att vara hemma större delen av tiden, på grund av bristande ork . Men just nu tvingas många andra ovana till samma sak.

Jag vill dela frilansjournalisten och skrivarvännen Kerstin Rauserks debattartikel i Göteborgs-Posten om vikten av att tänka på sina medmänniskor i coronatider. Här är en länk: http://www.gp.se/1.26243885

Följ Krisinformation för de senaste åtgärderna och information: https://www.krisinformation.se/detta-kan-handa/handelser-och-storningar/20192/myndigheterna-om-det-nya-coronaviruset

Ta hand om er alla där ute. Bit inte familjen utan ta det lugnt. Det kommer att gå över.

Upday har sammanställt en lista med tips på hur man tacklar hemmakarantän och pratar med barnen om smitta. https://news.upday.com/sv/sa-klarar-du-hemmakarantanen/

Läsning i coronatider: Det här kommer göra ont

Härom natten satt jag uppe till två och läste Adam Kays memoarer från AT- och ST-tjänstgöringen: Det här kommer göra ont. Bokens omslag marknadsför den som ”Den hysteriskt roliga bästsäljaren”. Det är ingen överdrift.

Trots att maken har släckt lampan kan jag knappt hålla mig från att läsa valda delar högt för honom. Det här är ingen bok att läsa offentligt: den riskerar att framkalla gapskratt.

Boken består av dagboksanteckningar från brittiska sjukhus, där Adam Kay gjorde några riktiga hundår som obstretiker och gynekolog. Han verkar ha bott på sjukhusen – dessutom får han byta placering fyra gånger, enligt NHS system. En av gångerna förväntas han till och med inställa sig på ett nytt sjukhus innan han gått av sitt sista skift på det gamla.

Han har en enorm medkänsla med sina patienter – något mindre med deras partners. Cheferna inom vården och politiker har han mindre till övers för – han konstaterar att parkeringsautomaterna utanför sjukhuset har högre timlön än han själv. Han berättar om missade bröllop, om att gå på en patients begravning – som cheferna inte ville han skulle göra – och om alla sjuka saker han får se på akuten. Misslyckade sätt att framkalla värkar, tokiga idéer för förlossningar.

Idag jobbar inte Adam Kay som läkare. Istället skriver han manus till teveserier (mestadels inom komedi).

Det här är ingen läsning för känsliga. Det är en grafisk och öppenhjärtig skildring av livet på förlossningen. Står man bara ut med det så är boken mycket underhållande. Som det står på baksidan: ”fullt av komiska reflektioner, märkliga patientfall, hjärtskärande öden – och oroväckande många främmande föremål på fel ställen.”

Att göra hemma. Läsutmaning.

Jag läste tyska i högstadiet och gymnasiet, som jag gick ut från 1993 (himmel). Jag läste även en sommarkurs på universitetet 10 poäng, 1997 tror jag. Och i dagarna har jag för första gången läst en roman på tyska: Kaffee und Zigaretten av Ferdinand von Schirach.

Jag minns när jag för första gången läste en bok på engelska. Det var i femman, och boken var Pippi på de sju haven. Jag minns inte vad den heter på engelska. Jag hade nog kunnat hitta en bok jag var mer motiverad att läsa, men det bestämdes över mitt huvud av lärare och bibliotek. Idag läser jag böcker obehindrat på engelska. Ord jag får slå upp är oftast arkaiska uttryck, facktermer, slangord eller ord som H. P. Lovecraft hittat på själv och som aldrig riktigt fäste i språket.

Så bra kommer jag nog aldrig att bli på tyska – inte med mindre än att jag flyttar dit ett tag. Men jag har alltså tagit mig igenom en hel bok. Jag fick slå upp en hel del, men med ordbok i mobilen är det enklare än någonsin. Det förekommer verbformer som jag inte skulle kunna använda själv. Men jag vågar säga att jag tagit till mig boken.

Jag har försökt läsa på tyska förut. I bokhyllan står ett exemplar av Hermann Hesses Der Steppenwolf, som jag daterar till någon Sturm und Drang-period på gymnasiet. Det är väl då hågade brukar plocka upp den? Jag strandade på någon av de första sidorna. Den boken finns även på svenska, lika oläst, i hyllan.

Boken är inhandlad på Lohrs Pocket MedMera, som har en hylla med utländska böcker. På engelska, tyska och franska. Böcker på dessa originalspråk ingår även i Lohrs läseklubb. När jag berättade att jag läst ut den undrade bokhandlare Ines Lohr om jag inte vill vara med i tyska bokcirkeln, men det vore nog att ta mig vatten över huvudet. Jag berättar inte hur länge jag hållit på att läsa den… Att genomföra det med en bok per månad vore inte möjligt för mig.

Av Ferdinand von Schirach har jag tidigare läst (på svenska) Brott, Skuld och Fallet Collini. När jag köpte boken för nästan ett år sedan fanns den inte på svenska, men den kommer på svenska i maj 2020 på Lindelöws bokförlag, med titeln Kaffe och cigaretter.

Liksom många av von Schirachs tidigare böcker rör den sig kring frågor om brott och skuld. Den har mycket självbiografiskt material, och exempel från von Schirachs karriär som advokat. Berättelsen är uppbyggd av korta, rapsodiska kapitel som tillsammans bildar en komplex väv av betraktelser och berättelser. Jag tycker personligen mycket om det här sättet att berätta, som kräver lite extra av läsarens associationer. Det påminner mig om Olga Tokarczuks Löparna, fast med en självbiografisk vinkel. Jag kan varmt rekommendera en läsning – fast jag förstår den som vill vänta på den svenska översättningen.

Att göra hemma. Rashomon.

Till att börja med: jag är inte sjuk. Lite snuvig. Så jag stannar hemma. Av omtanke om mig själv och andra. Så jag tänkte börja en serie på bloggen med saker att göra hemma.

Jag går en skrivkurs på nätet (Masterclass för Margaret Atwood) där jag tips om att se Rashomon (svensk titel Demonernas port) (1950) av Akira Kurosawa och lägga märke till berättarröst och struktur. Det hände sig så att vi hade den i vår samling dvd-filmer (tack vare maken). Så den såg jag om igår kväll.

Rashomon utspelar sig i 1100-talets Japan. Filmen berättar samma händelser (en våldtäkt och ett mord) ur tre synvinklar, som motsäger varandra. Scenen är en domstol, och den mördade hörs genom ett medium. Vem talar sanning? Och till slut blir frågan: vad är sanning?

Det sättet att berätta en historia på film var nytt 1950. Senare har det använts i filmer som De hänsynslösa (Reservoir Dogs), De misstänkta (The Usual Suspects), och Spring Lola. (Maken lägger till I sanningens namn Courage under fire) med Meg Ryan och Denzel Washington till listan). Filmen blev Akira Kurosawas genombrott utanför Japan och början på en lång karriär. Den är en milstolpe inom filmen. Den blev senare en pjäs på Broadway och en amerikansk nyinspelning gjordes.

Att se film är ett förslag på något att göra hemma i isolering. Rashomon hade vi hemma, på dvd med engelsk text. Kanske finns den, eller något av de andra tipsen, att hitta på någon streamingtjänst?

Uppdatering: Demonernas port finns att strömma på biblioteket, Cineasterna. Länk här. https://www.cineasterna.com/sv/library/82/search?search=Demonernas+port+

(Källor: Rashomon Special edition, Book extracts, Wikipedia )

Tips: Det svenska popundret på SVT Play

Vi har sett en teveserie som var en magisk nostalgitripp – och jag pratar inte om Vår tid är nu. Det svenska popundret är en serie program om musik som velat nå ut internationellt, och musiken som har gjort just det. Från 1950-talet fram till i år. Spoiler: det är inte bara de artister man väntar sig.

En sådan här sak kan väl vara mysig i novembermörkret innan adventsmyset tar vid och det blir ljusare. Följ gärna hashtaggen #novembernjutningen på Instagram för mer härliga höstsaker att göra.

Det svenska popundret – Avsnitt 1:

https://www.svtplay.se/video/24061466/det-svenska-popundret/det-svenska-popundret-sasong-1-en-magisk-afton-i-april?cmpid=del:an:11-13-2019:det-svenska-popundret:pla:lp-app

Tågsemester dag 2: Berlin dag 1

Nu är vi hemma igen efter en och en halv veckas tågsemester i Tyskland och Österrikes huvudstad Wien. Bitvis höll vi ett högt tempo – vi besökte till exempel Tysklands fyra största städer på en vecka. (Berlin, Hamburg, München och Köln är rätt svar på den frågan.) Jag tänkte nu i en serie inlägg på bloggen berätta om hur vi har haft det och vad vi har gjort. För vi har verkligen hunnit göra mycket. Jag har åkt nattåg för första gången i mitt liv. Dels mellan Malmö och Berlin, dels mellan Berlin och Wien. Det var märkliga turer.

Mellan Malmö och Berlin ingick en färjetur mellan Trelleborg och Sassnitz, där vi utnyttjade tiden till att äta buffé och handla lite. Sedan stod vi länge stilla på en bangård i Sassnitz, innan vi på småtimmarna rullade vidare mot Berlin, där vi anlände 06.15. Vi tog oss vidare direkt med S-Bahn till vårt hotell på Karl Liebknecht Strasse, nära Alexanderplatz. När vi kom till hotellet vid 7-tiden på morgonen hade vi sådan tur att de hade ett rum vi kunde få checka in på direkt. Vi vilade en kort stund – natten hade nämligen varit ganska sömnlös – duschade sedan av oss Interrail-dammet och åt fin hotellfrukost.

Första dagen tillbringade vi några timmar på Stasimuseet. Vi tog U-Bahn – tunnelbana – först till Frankfurter Allee, som trots vad museet skriver inte är bästa hållplatsen. Vi tog oss ner i underjorden igen och åkte till Magdalenenstrasse, där museet ligger precis vid uppgången. Vi hade löst dygnsbiljett på kollektivtrafiken redan på Hauptbahnhof på morgonen. 7 € kostar den, och det åkte vi lätt för denna första dag.

Stasimuseet ligger på ett stort område som helt var tillägnat underrättelsetjänsten i DDR. Vi kom dit ganska snart efter att de öppnat vid 10. De övriga besökarna var främst skolklasser och turister. För ett par Euro extra kunde vi ta med oss varsin audioguide på svenska på turen. Det var klart värt pengarna – den var mycket informativ och mestadels var den på bra svenska.

Museet var uppdelat efter teman, som till exempel Stasis anställda, Stasis informatörer, spionutrustning – kameror dolda i till exempel knappar och fågelholkar ingick i utställningen. Andra våningen på museet var ministerns våning – fast på den tiden kallades den första våningen, och första våningen kallades övre bottenvåning, för givetvis ska ministern sitta på första våningen. Den våningen såg ut som om ministern bara gått ut och tagit en kaffe, och vi kände igen miljöerna från tv-serien Weissensee, som ju handlar om en familj som är Stasihögdjur. På översta våningen handlade utställningen om DDR:s fall och hur Stasidokument fortfarande pusslas samman efter att ha körts i dokumentförstörare.

Efter museet tog vi U-Bahn till Prenzlauer Berg där vi åt lunch i solen på en uteservering och sedan tog en promenad. Vi gick in i Zionskirche och läste om hur kyrkan och församlingen varit en del av motståndet både på 1940-talet mot nazisterna (Dietrich Bonhoeffer arbetade i kyrkan) och på 1980-talet mot DDR.

Vi tog spårvagnen till Friedrichstrasse, bytte till S-Bahn igen. Jag åkte tillbaka till hotellet och vilade några timmar, medan maken tog sig till Topographie des Terrors och gick igenom utställningen utomhus, som jag inte orkade förra året. När han kom tillbaka till hotellet gjorde vi oss i ordning och åkte till restaurangen Yafo på Gormannstrasse, som vi fått tips om i den trevliga boken Berlin för foodisar av Sara Berg, som vi skaffat på Lohrs Pocket MedMera före avresan. Vår trevliga svenska servitris tipsade om kvällens specialitet: långkokt lamm på hummus. Vi beställde också en sallad på grillade kronärtskockor och squash, och en tomatsallad. Allt med mycket chili. Efter maten, som var både jättegod och mycket, gick vi tillbaka till hotellet (inte långt) och kände oss mycket nöjda med vår första dag i Berlin.

Vi tågluffade ju även förra sommaren. Läs de inläggen med start här, juli 2018.

(Foto av Stasi Museum: Christoffer Monell)

Konsertbesök – Tomas Andersson Wij

Förra veckan gjorde jag en kraftansträngning och gick på konsert på Göteborgs konserthus, trots trötthet och stukad fot. Konserten var med Tomas Andersson Wij. Han sa under ett av sina långa mellansnack att Göteborgs konserthus är bästa konserthuset i landet, och det gillar vi i publiken.

Vid ett annat tillfälle berättar han att han nyligen firat 20-årsjubileum som artist, och när han får en stor applåd säger han att det är värt en applåd, ”så ute som det har varit att vara en kille med gitarr de senaste tjugo åren”.

Tomas Andersson Wijs texter går lätt att relatera till för mig som är född på 70-talet och uppvuxen i en medelstor stad i Sverige. De miljöer han målar upp i sina sånger kommer jag ihåg från min uppväxt och det är lätt att relatera till bilder av skolan och kompisarna.

Just nu har Tomas Andersson Wij en ny skiva ute. Den heter Splitter och innehåller material som skrivits tidigare. Dels sådant som skrivits till andra artister, dels sådant som inte passat in på tidigare skivor. Jag har lyssnat på den hemma, och den har en stillsam och vemodig ton. Flera av låtarna spelades också under konserten.

Sammantaget är jag väldigt glad att jag gick. Det var en helgjuten och ärlig kväll där Tomas Andersson Wij bjuder på sig själv och personliga, men allmängiltiga, historier. Jag tror att publikens uppskattning också gick fram. Bland det Tomas Andersson Wij berättar under kvällen är att han hade sin första konsert, och sin första publik i Göteborg.

Här är en länk till att se underbara Blues från Sverige på Youtube. Texten är så fantastiskt lågmält humoristisk och samtidigt vemodig, och målar en väldigt träffsäker bild av Sverige. Jag älskar rader som: ”Jenny limmar på webbdesignern/som var popstjärna 92”. Låten kommer från Stjärnorna i oss från 2004 och var ett av extranumren på konserten.

Lycka/olycka

Lördagslunchens lyckokaka säger: ”Today is an ideal time to water your personal garden”. Vad den har missat är en stukad fot sedan i söndags, som får mig att gå lite stolpigt. Det har ju i och för sig lett till att blommorna inte fått vatten på grund av risken för spill. Jag ska be maken ta ett varv med vattenkannan idag. Jag har foten i högläge i soffan. Men jag kämpade mig ner till stan med kryckor. Jag tycker jag förtjänar en kopp te.

En mening om dagen

Ibland måste man ta ett steg bakåt och skruva ner förväntningarna lite. Jag skulle gärna vilja tro att jag är den sortens person som kan skriva tre sidor morning pages varje morgon. Men sanningen är att det är jag inte. Åtminstone inte just nu. Eller om det bara är så att jag inte prioriterar det.

Istället hittade jag den här skrivboken, där man ska sammanfatta sin dag i en mening. Kanske är det en godkänd början? Jag tror på att börja smått och förhoppningsvis bygga ut mitt självförtroende.

Det är faktiskt inte det enda jag har skrivit idag. Jag har jobbat på en novell på en sida till Liv i Sveriges tävling på temat Inte som jag tänkt. Läs gärna mer om den här. Deadline 16 januari.

Önskar alla ett gott nytt skriv- och läsår. Skrivboken En Mening om dagen – Min TreÅrsdagbok från Nicotext hittade jag på Designtorget. Finns även på Lohrs Pocket MedMera, Göteborg.