Tågsemester dag 4: Wien dag 1

Väl framkomna med nattåget till Wien gick vi till hotellet, som låg alldeles vid stationen, och lämnade våra väskor i bagagerummet. Vi tog en kopp kaffe och en pistage/hallonbrownie på Hauptbahnhof medan vi planerade dagen, och bestämde oss för att ta en tur med Hopon-Hopoff-bussen.

Vårt tänkta mål med bussen var en promenad i Schönbrunns slottspark. På vägen dit öppnade sig himlen i ett ösregn. Vi gick av vid Schönbrunn, men gick på nästa buss som kom en kvart senare. Vi beslutade oss för att kasta om vårt tänkta program och istället titta på tavlor på Schloss Belvedere. Dit kunde vi också ta oss med den röda turbussen.

Schloss Belvedere är indelad i tre museer: Oberes Belvedere, Unteres Belvedere och Belvedere 21. Biljett kan köpas till ett eller alla museerna, och köps i ett fristående hus där även museishopen är inrymd.

Oberes Belvedere har de mest kända verken, som exempelvis Gustav Klimts Kyssen, som är den tavla man annonserar flitigt med på stan i Wien. Man har även fler verk av Klimt, Schiele och Kokoschka, för att nämna några. Vi gick till Oberes och Unteres Belvedere. I Unteres Belvedere, som var den del av slottet som inrymde bostäderna när slottet var bebott och är sevärt av den anledningen, pågår för närvarande (till september 2019) en utställning med den amerikanska konstnären Kiki Smith. Där finns även i de gamla stallarna en fin samling medeltida kyrkokonst.

Oberes Belvedere hade (förstås) fantastisk konst. Det var dock en helt ny upplevelse för mig att människor står fem personer tjockt framför tavlan och försökte ta selfies med den. Somliga till och med då de kysstes framför den. Jag har svårt att förstå det, men jag är kanske inte tillräckligt beroende av sociala medier. Vi köpte istället med oss den tunga boken på bilden, med garanterat bättre bildkvalitet.

Lunch åt vi på Oberes Belvedere. Vi hade tur som fick ett bord då vi kom. Jag åt poke bowl med rökt lax, maken åt gulaschsoppa. På kvällen orkade vi inte gå så långt från vårt hotell och ville äta österrikiskt. Vi hamnade på Der Ringsmuth där vi blev väldigt väl förplägade.

Tidigare inlägg i serien, om Berlin här och här. Om förra årets semester med besök på bland annat Muchamuseet i Prag här.

Tågsemester dag 3 – Berlin dag 2

Årets besök i Berlin var vårt tredje tillsammans. Tidigare var vi där 2014 och 2018. Deutsches Historisches Museum, nära Museumsinsel i stadsdelen Mitte, var vi senast på 2014. Då tog vi oss fram genom forntid, medeltid och fram till cirka 1870.

Så där började vi årets besök. Vi gick upp ganska tidigt så vi skulle kunna vara där när de öppnade vid tio, åt frukost, checkade ut och lämnade våra väskor i bagagerummet. Sedan gick vi till Alexanderplatz och tog S-Bahn till Hackescher Markt. Därifrån är det enligt vägskyltarna 600 m till Historisches.

När vi kom innanför portarna tog vi hissen upp till övervåningen, plöjde genom utställningen med det långa benet före fram till ca 1870. Där slog vi av på tempot rejält och tog oss igenom industrialiseringen, socialdemokratins födelse, revolution och krig med Frankrike, Danmark och Österrike, Bismarck och Kaiser Wilhelm. När vi nådde fram till första världskriget bröt vi för lunch i museets kafe – Bratwurst med potatismos och surkål med Apfelschorle. Apfelschorle är en blandning mellan äpplejuice och mineralvatten och är jättegott – går även att göra på till exempel rabarber, svart vinbär, hallon, tranbär… vår gissning är att man blandar lika delar.

Deutsches Historisches Museum är ett modernt museum och väl värt ett (eller flera) besök. Jag tror inte att man behöver vara lika historieintresserade som vi för att uppskatta det, för det är ett verkligt rikt och framåtblickande museum. Tysklands historia är ju också i mångt och mycket Europas. Dels har de ju en tidslinje med föremål och tavlor, men det är också generöst med avstickare med exempelvis vardagsföremål som kläder eller möbler från olika epoker. Något som berörde mig särskilt mycket var propagandaaffischerna och affischer som sålde krigsobligationer från olika länder från första världskriget. Allt ges en kontext och ett sammanhang, samtidigt som det blickar framåt mot vår egen tid.

Efter lunch tillbaka in i utställningen. Vi gick igenom första världskriget och delar av Weimarrepubliken innan vi bröt för kaffe och delad ostkaka – tysk, syrlig – med rabarber. Delad därför att kakbitarna var jättestora. Sedan satt jag kvar i kafeet och läste en stund medan maken tog sig fram till 1933 innan vi blev tvungna att åka tillbaka till Alexanderplatz och hämta våra väskor för vidare färd mot Hauptbahnhof – Centralstationen – för att borda det österrikiska nattåget till Wien.

Det nattåget var bekvämare, inte bara för att vi fick snacks, bubbel och frukost på det, utan det var mycket modernare på alla sätt. Lite mindre backpacker, lite mer utflykt. Under kvällen och natten passerade vi genom Polen och Tjeckien innan vi gick av i Wien vid 7-tiden på morgonen och gick till vårt hotell precis vid stationen.

Läs om första dagen av vår tågsemester 2019 här

Bild: Deutsches Historisches Museums hemsida, http://www.dhm.de

Tågsemester dag 2: Berlin dag 1

Nu är vi hemma igen efter en och en halv veckas tågsemester i Tyskland och Österrikes huvudstad Wien. Bitvis höll vi ett högt tempo – vi besökte till exempel Tysklands fyra största städer på en vecka. (Berlin, Hamburg, München och Köln är rätt svar på den frågan.) Jag tänkte nu i en serie inlägg på bloggen berätta om hur vi har haft det och vad vi har gjort. För vi har verkligen hunnit göra mycket. Jag har åkt nattåg för första gången i mitt liv. Dels mellan Malmö och Berlin, dels mellan Berlin och Wien. Det var märkliga turer.

Mellan Malmö och Berlin ingick en färjetur mellan Trelleborg och Sassnitz, där vi utnyttjade tiden till att äta buffé och handla lite. Sedan stod vi länge stilla på en bangård i Sassnitz, innan vi på småtimmarna rullade vidare mot Berlin, där vi anlände 06.15. Vi tog oss vidare direkt med S-Bahn till vårt hotell på Karl Liebknecht Strasse, nära Alexanderplatz. När vi kom till hotellet vid 7-tiden på morgonen hade vi sådan tur att de hade ett rum vi kunde få checka in på direkt. Vi vilade en kort stund – natten hade nämligen varit ganska sömnlös – duschade sedan av oss Interrail-dammet och åt fin hotellfrukost.

Första dagen tillbringade vi några timmar på Stasimuseet. Vi tog U-Bahn – tunnelbana – först till Frankfurter Allee, som trots vad museet skriver inte är bästa hållplatsen. Vi tog oss ner i underjorden igen och åkte till Magdalenenstrasse, där museet ligger precis vid uppgången. Vi hade löst dygnsbiljett på kollektivtrafiken redan på Hauptbahnhof på morgonen. 7 € kostar den, och det åkte vi lätt för denna första dag.

Stasimuseet ligger på ett stort område som helt var tillägnat underrättelsetjänsten i DDR. Vi kom dit ganska snart efter att de öppnat vid 10. De övriga besökarna var främst skolklasser och turister. För ett par Euro extra kunde vi ta med oss varsin audioguide på svenska på turen. Det var klart värt pengarna – den var mycket informativ och mestadels var den på bra svenska.

Museet var uppdelat efter teman, som till exempel Stasis anställda, Stasis informatörer, spionutrustning – kameror dolda i till exempel knappar och fågelholkar ingick i utställningen. Andra våningen på museet var ministerns våning – fast på den tiden kallades den första våningen, och första våningen kallades övre bottenvåning, för givetvis ska ministern sitta på första våningen. Den våningen såg ut som om ministern bara gått ut och tagit en kaffe, och vi kände igen miljöerna från tv-serien Weissensee, som ju handlar om en familj som är Stasihögdjur. På översta våningen handlade utställningen om DDR:s fall och hur Stasidokument fortfarande pusslas samman efter att ha körts i dokumentförstörare.

Efter museet tog vi U-Bahn till Prenzlauer Berg där vi åt lunch i solen på en uteservering och sedan tog en promenad. Vi gick in i Zionskirche och läste om hur kyrkan och församlingen varit en del av motståndet både på 1940-talet mot nazisterna (Dietrich Bonhoeffer arbetade i kyrkan) och på 1980-talet mot DDR.

Vi tog spårvagnen till Friedrichstrasse, bytte till S-Bahn igen. Jag åkte tillbaka till hotellet och vilade några timmar, medan maken tog sig till Topographie des Terrors och gick igenom utställningen utomhus, som jag inte orkade förra året. När han kom tillbaka till hotellet gjorde vi oss i ordning och åkte till restaurangen Yafo på Gormannstrasse, som vi fått tips om i den trevliga boken Berlin för foodisar av Sara Berg, som vi skaffat på Lohrs Pocket MedMera före avresan. Vår trevliga svenska servitris tipsade om kvällens specialitet: långkokt lamm på hummus. Vi beställde också en sallad på grillade kronärtskockor och squash, och en tomatsallad. Allt med mycket chili. Efter maten, som var både jättegod och mycket, gick vi tillbaka till hotellet (inte långt) och kände oss mycket nöjda med vår första dag i Berlin.

Vi tågluffade ju även förra sommaren. Läs de inläggen med start här, juli 2018.

(Foto av Stasi Museum: Christoffer Monell)

En ny novellsamling – till!

Jag har fått det roliga beskedet att jag ska medverka i novellsamlingen Tusen och en natt, som ges ut av Sofi Poulsen. Hon har tidigare med Marchetti förlag gett ut volymer med mörka sagor inspirerade av H. C. Andersens sagor och av Bröderna Grimms sagor. Även denna samling är mörka sagor i någon fantastikgenre: fantasy, science fiction eller skräck. Min novell är inom skräckgenren.

Boken, som kommer ut till bokmässan 2019 – alltså i slutet av september – innehåller nitton noveller, om jag räknat rätt. Till bokmässan kommer även Miramir förlags folktroantologi som jag medverkar i och berättar om här.

Så, om jag medverkar i två antologier som kommer ut på bokmässan, så kanske jag borde gå till bokmässan i år? Vad tycker ni? Det skulle vara ett stort steg med hjärntröttheten och stresspåslaget när jag är i folksamlingar på grund av ångesten. Det är ju givetvis helt omöjligt utan öronproppar. Som tur är så är det några månader kvar att bestämma mig.

Bild: Sofi Poulsen.

Magnus R Lindgren: Detta privata

Jag fick ett recensionsex av Magnus R Lindgrens Selma-prisnominerade bok Detta privata. Den kom ut på Lea Libri förlag i likhet med hans förra bok, diktsamlingen Om det inte hänt hade jag inte blivit. Selmapriset är ett pris för bästa egenutgivna bok, som delas ut varje år av Vulkan och Tidningen Skriva och Detta privata var nominerad för 2019 års pris.

Detta privata är till formen en experimentell kortroman. Den består av en konversation på Messenger, några kortare berättande avsnitt och ett antal dikter. Den skildrar en romans mellan en ”Hon” och en ”Han” över en tidsrymd av några månader. De är vuxna, har båda skilsmässor bakom sig och barn i dessa kraschade förhållanden. De har dejtat andra ett tag och är rutinerade ”nätdejtare”. De flirtar, talar om sina fantasier och drömmar. Han är poet, vilket intresserar henne – mot slutet av boken skriver hon också en dikt.

Detta privata är ogenerad i både språkbruk och samtalsämnen. Det är mycket möjligt att det speglar hur nätdejtandet ser ut, jag har helt enkelt ingen kunskap om detta. Klart är dock att de båda kontrahenterna är mer sårbara än de låtsas om och deras självsäkerhet är ofta på ytan – särskilt gäller det ”Han”, vars tankar vi också får en glimtvis inblick i, i prosamellanspel inskjutna i Messengerkonversationen.

Frispråkigheten i Detta privata passar kanske inte alla läsare. För mig andas samtalet mellan karaktärerna bitvis en desperation: om de gärna vill att det ska verka bra så kanske det blir så. De ses, men möts de någonsin på riktigt?

De delar av boken jag tycker bäst om är Magnus R Lindgrens dikter, som är koncentrerade och uttrycksfulla. Här ett utdrag ur dikten ”Tid och rum”:

bland klipporna

kändes bestämt

förnimmelsen

några ögonblick

en flyktig förening

och bohusländsk granit