Boktips: Till det bittra slutet

Till det bittra slutet är en thriller av Eva Dolan. Av henne har jag tidigare läst Lång väg hem och Efter din död. Till det bittra slutet är fristående från hennes serie deckare med kommissarie Zigic och kriminalinspektör Ferreira.

Till det bittra slutet utspelar sig i London. En våg av rivning och nybyggnation rasar genom staden, och några invånare i ett höghus vägrar flytta. Där är scenen där boken utspelar sig.

Vi får i boken följa två kvinnor. Ella Riordan är en ung samhällsaktivist som blivit känd när hon misshandlats av polis i samband med en demonstration. Hon är en bloggare med tiotusentals följare och ställer till med en stor fest för att fira att hennes projekt blivit finansierat. Molly är en aktivist och fotograf i sextioårsåldern, som ska delta i projektet. Under festen går något mycket snett. Och kvinnorna står med en gemensam hemlighet som när som helst kan avslöjas.

Vi får följa Molly framåt i tiden efter händelsen, och Ella bakåt, tills bakgrunden till händelsen står klar för både läsaren och Molly. Boken är mycket spännande, och sättet den berättas på ökar intresset för historien. Boken berättar om situationen i London och fler storstäder, där de som jobbar i stan inte har råd att bo där. Till det bittra slutet är en spännande och intressant bok, som jag varmt rekommenderar.

Boktips: Olive Kitteridge

Olive Kitteridge är en bok av Elizabeth Strout. Av henne har jag tidigare läst Mitt namn är Lucy Barton. Den här boken är skriven tidigare, och gavs även ut på svenska 2015 men finns nu i pocket.

Olive Kitteridge är en outhärdlig människa. Dömande, ständigt med taggarna utåt. Hennes liv belyses i boken genom korta berättelser där hon sällan själv står i centrum. Istället är det grannar, gamla elever från hennes tid som högstadielärare i matematik, och anhöriga som oftast är i berättelsernas fokus. Boken utspelar sig i Maine på den amerikanska östkusten.

Men under bokens gång lär vi känna Olive Kitteridge bättre, och vår sympati för henne ökar när vi ser hur hennes liv har varit. Berättelserna och situationerna belyser Olive skickligt, och vi förstår att hon verkligen gör sitt bästa med det hon har.

Boken är fängslande. Elizabeth Strout är en skicklig författare som kan ta en osympatisk person och få oss att hysa sympati för henne i bokens slut. Det förvånar mig inte att höra att boken belönades med Pulitzerpriset 2009. Boken finns i pocket hos en bokhandel nära dig. Den har också blivit en Emmy-belönad tv-serie och finns på HBO Nordic.

Läsning i coronatider: Nu är allt vi har

Jag var i början av mars på tyst retreat på Styrsö. Tid i tystnad är för mig tid för läsning och reflektioner – förutom tidebönerna och mässan vi hade tillsammans.

På retreaten läste jag Robert Erikssons bok Nu är allt vi har (2016). Robert Eriksson är pastor och föreståndare i Betlehemskyrkan här i Göteborg.

Nu är allt vi har – det är en titel som känns brännande nu i coronatider. Det är enligt författaren receptet på att känna sig verkligt levande. ”Varken det förflutna eller framtiden existerar ”, står det på baksidan. Boken tar avstamp i Predikaren i Bibeln – verser från Predikaren omger de olika delarna av Nu är allt vi har. ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.” Predikaren känns lätt som en väldigt dyster bok, men det argumenterar Eriksson mot.

I centrum av boken står att göra det som är ens sanna identitet. ”Hur skulle mitt liv se ut om jag inte arbetar och umgås med mina närmaste för att bli älskad, utan för att jag redan är älskad?” Svaret på det är vår sanna identitet. Och, som Robert Eriksson påminner oss: vi är redan älskade.

Robert Eriksson levandegör en kväll på Ullevi med Foo Fighters – den legendariska där Dave Grohl föll av scenen. ”Så skört är livet. Och det vet vi alla innerst inne.” Desto starkare blir känslan när Grohl kommer tillbaka till scenen och fansen, och man får dela den stunden. Robert Eriksson ger även i andra böcker exempel på populärkultur när han pratar om tro: till exempel Hungrigt hjärta (2018), där utgångspunkten är låtar av Bruce Springsteen. Den står på min att läsa-lista.

Men visst är det nyttigt att påminnas om att leva mer i nuet – så här i livet med hotande sjukdom mer än någonsin. Och jag är glad för att ha Robert Erikssons bok som sällskap när jag begränsar mina kontakter.

Läsning i coronatider: Det här kommer göra ont

Härom natten satt jag uppe till två och läste Adam Kays memoarer från AT- och ST-tjänstgöringen: Det här kommer göra ont. Bokens omslag marknadsför den som ”Den hysteriskt roliga bästsäljaren”. Det är ingen överdrift.

Trots att maken har släckt lampan kan jag knappt hålla mig från att läsa valda delar högt för honom. Det här är ingen bok att läsa offentligt: den riskerar att framkalla gapskratt.

Boken består av dagboksanteckningar från brittiska sjukhus, där Adam Kay gjorde några riktiga hundår som obstretiker och gynekolog. Han verkar ha bott på sjukhusen – dessutom får han byta placering fyra gånger, enligt NHS system. En av gångerna förväntas han till och med inställa sig på ett nytt sjukhus innan han gått av sitt sista skift på det gamla.

Han har en enorm medkänsla med sina patienter – något mindre med deras partners. Cheferna inom vården och politiker har han mindre till övers för – han konstaterar att parkeringsautomaterna utanför sjukhuset har högre timlön än han själv. Han berättar om missade bröllop, om att gå på en patients begravning – som cheferna inte ville han skulle göra – och om alla sjuka saker han får se på akuten. Misslyckade sätt att framkalla värkar, tokiga idéer för förlossningar.

Idag jobbar inte Adam Kay som läkare. Istället skriver han manus till teveserier (mestadels inom komedi).

Det här är ingen läsning för känsliga. Det är en grafisk och öppenhjärtig skildring av livet på förlossningen. Står man bara ut med det så är boken mycket underhållande. Som det står på baksidan: ”fullt av komiska reflektioner, märkliga patientfall, hjärtskärande öden – och oroväckande många främmande föremål på fel ställen.”

Att göra hemma. Läsutmaning.

Jag läste tyska i högstadiet och gymnasiet, som jag gick ut från 1993 (himmel). Jag läste även en sommarkurs på universitetet 10 poäng, 1997 tror jag. Och i dagarna har jag för första gången läst en roman på tyska: Kaffee und Zigaretten av Ferdinand von Schirach.

Jag minns när jag för första gången läste en bok på engelska. Det var i femman, och boken var Pippi på de sju haven. Jag minns inte vad den heter på engelska. Jag hade nog kunnat hitta en bok jag var mer motiverad att läsa, men det bestämdes över mitt huvud av lärare och bibliotek. Idag läser jag böcker obehindrat på engelska. Ord jag får slå upp är oftast arkaiska uttryck, facktermer, slangord eller ord som H. P. Lovecraft hittat på själv och som aldrig riktigt fäste i språket.

Så bra kommer jag nog aldrig att bli på tyska – inte med mindre än att jag flyttar dit ett tag. Men jag har alltså tagit mig igenom en hel bok. Jag fick slå upp en hel del, men med ordbok i mobilen är det enklare än någonsin. Det förekommer verbformer som jag inte skulle kunna använda själv. Men jag vågar säga att jag tagit till mig boken.

Jag har försökt läsa på tyska förut. I bokhyllan står ett exemplar av Hermann Hesses Der Steppenwolf, som jag daterar till någon Sturm und Drang-period på gymnasiet. Det är väl då hågade brukar plocka upp den? Jag strandade på någon av de första sidorna. Den boken finns även på svenska, lika oläst, i hyllan.

Boken är inhandlad på Lohrs Pocket MedMera, som har en hylla med utländska böcker. På engelska, tyska och franska. Böcker på dessa originalspråk ingår även i Lohrs läseklubb. När jag berättade att jag läst ut den undrade bokhandlare Ines Lohr om jag inte vill vara med i tyska bokcirkeln, men det vore nog att ta mig vatten över huvudet. Jag berättar inte hur länge jag hållit på att läsa den… Att genomföra det med en bok per månad vore inte möjligt för mig.

Av Ferdinand von Schirach har jag tidigare läst (på svenska) Brott, Skuld och Fallet Collini. När jag köpte boken för nästan ett år sedan fanns den inte på svenska, men den kommer på svenska i maj 2020 på Lindelöws bokförlag, med titeln Kaffe och cigaretter.

Liksom många av von Schirachs tidigare böcker rör den sig kring frågor om brott och skuld. Den har mycket självbiografiskt material, och exempel från von Schirachs karriär som advokat. Berättelsen är uppbyggd av korta, rapsodiska kapitel som tillsammans bildar en komplex väv av betraktelser och berättelser. Jag tycker personligen mycket om det här sättet att berätta, som kräver lite extra av läsarens associationer. Det påminner mig om Olga Tokarczuks Löparna, fast med en självbiografisk vinkel. Jag kan varmt rekommendera en läsning – fast jag förstår den som vill vänta på den svenska översättningen.

The Artist’s Way – Lev kreativt

Jag arbetar just nu med en klassiker inom skrivande: The Artist’s Way (1992) av Julia Cameron. På svenska finns den i en ny utgåva med titeln Lev kreativt (2019).

Jag har arbetat mig genom boken tidigare, för ungefär fem år sedan. Sedan kom livet emellan, vi hade hantverkare hemma några veckor och jag tappade bort min dagliga morgonrutin med skrivande. Och nu försöker jag återerövra rutinen.

Jag har som mål att skriva varje dag, men jag är bara på vecka 2 än så länge och vill inte uttala mig om hur det går än så länge. Två veckor är för lite för att etablera en vana, tror jag.

Boken innehåller en metod på tolv veckor, där du ska skriva tre sidor varje morgon – morning pages, morgonsidor på svenska – och varje vecka ha en ”konstnärsträff” – artist date – med dig själv. Jag har haft min första idag och varit en stund på Kronhusbodarna, ett kulturcentrum i centrala Göteborg, och sett smycken, keramik och *hrmmm* Göteborgs Choklad och Karamellfabrik. En ”konstnärsträff” jag inte får ha för ofta.

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård

Jag har skrivit om Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård på SkrivarSidans bokblogg. Läs inlägget här.

Bild: Irene Svensson Räisinen, SkrivarSidan

Studiecirkel Osebol hos Lohrs Pocket MedMera

Lohrs Pocket MedMera har i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan en cirkel med författaren Marit Kapla och hennes bok Osebol. Osebol är en 811 sidor tjock polyfon diktberättelse från byn Osebol i Värmland, som Marit Kapla kommer ifrån. Den bygger på intervjuer med i stort sett alla vuxna invånare i byn, fyrtiotvå stycken, som berättar historien om de hus de bor i och sina liv. Fram träder en bild av människors sorg, glädje, oro och humor.

Under studiecirkeln kommer Marit Kapla att läsa hela boken högt för oss. Första tillfället var igår, och det var magiskt att höra Marit Kapla läsa högt ur sin bok. Boken finns även som ljudbok med författaruppläsning, och det hördes att författaren var mycket bekant med materialet och van att läsa högt ur den. Hon berättade också att hon gör en turné där hon läser högt tillsammans med en musiker.

Här kan du läsa mer om studiecirkeln. Det går bra att komma enstaka gånger, eller resten av gångerna, efter anmälan till Lohrs Pocket MedMera.

På bilden läser Marit Kapla för oss.

Tågsemester dag 6-7: Wien/München

Sjätte dagen av tågsemestern tog vi tåget från Wien till München runt lunchtid. Den sträckan tar ungefär fyra timmar, och går genom ett riktigt naturskönt landskap. Vi satt bekvämt och rullade fram mellan alpstugor och berg. Vi anlände i München vid 15-tiden och letade reda på vårt hotell. Efter att vi lämnat väskorna på hotellet hittade vi ett ställe med uteservering och åt korv med potatisstomp och surkål, med tillsats av bacon. Efter maten gick vi tillbaka till stationen och åkte på en hopon-hopoff buss. Tyvärr hade vi missat den sista långa turen för dagen, utan åkte bara i stadskärnan. Vi avslutade dagen med gelato och sedan läsning på hotellrummet.

Under den här delen av resan, Wien och München, läste jag Stefan Zweigs självbiografi Världen av igår från 1941 – lämpligt nog, eftersom den till största delen utspelar sig i Wien och Bayern. Det är en fantastisk fresk över Europa från ca 1890 när Stefan Zweig gick i skolan, fram till 1941 när boken kom ut och Stefan Zweig dog i exil i Brasilien.

Nästa dag gick vi upp tidigt, åt frukost på hotellet och gick sedan tillbaka till busshållplatsen vid Hauptbahnhof. Vi åkte den delen av den långa bussturen som gick utanför centrum, till BMW Welt och OS-byn, som vi nyligen hade sett i den välgjorda tv-serien The little drummer girl, baserad på John Le Carres klassiska roman.

Vi kom tillbaka in till stan, bytte runda och åkte till Münchens konstkvarter, Pinakotheke. Vi började på Alte Pinakothek, med de äldsta tavlorna. Vi såg bland fantastiskt mycket annat medeltida kyrkokonst, Albrecht Dürer, Leonardo da Vinci, Rubens, Rembrandt. Museet var enormt och det fanns inte en chans att gå igenom det vid ett besök.

Neue Pinakathek var för närvarande stängt (sommaren 2019) så vi gick efter att ha delat på en bit Apfelstrudel med både grädde och vaniljsås till Pinakothek der Moderne. Det är museet för 1900-talskonst och innehåller bland mycket annat tavlor från modernism och expressionism, särskilt många verk av Picasso och Max Beckmann. Här fanns även en tavla av Paula Modersohn-Becker, som jag just läst en bok om i Lohr Pocket MedMeras läseklubb: Härligt är att leva här : Paula M. Beckers liv, av Marie Darrieussecq.

På kvällen åt vi bayerska specialiteter på Ratskellers uteservering. Jag åt Sauerbraten med Knödel. Det var en härlig kväll och en bra avslutning på en lång dag. En lustig detalj är att överallt annars på vår resa var ”ein grosses Bier”, en stor öl, 0,5 liter – men i München var det en liten, och en stor var en liter.

Bild från Ratskeller Prunkhof av Christoffer Monell.

Magnus R Lindgren: Detta privata

Jag fick ett recensionsex av Magnus R Lindgrens Selma-prisnominerade bok Detta privata. Den kom ut på Lea Libri förlag i likhet med hans förra bok, diktsamlingen Om det inte hänt hade jag inte blivit. Selmapriset är ett pris för bästa egenutgivna bok, som delas ut varje år av Vulkan och Tidningen Skriva och Detta privata var nominerad för 2019 års pris.

Detta privata är till formen en experimentell kortroman. Den består av en konversation på Messenger, några kortare berättande avsnitt och ett antal dikter. Den skildrar en romans mellan en ”Hon” och en ”Han” över en tidsrymd av några månader. De är vuxna, har båda skilsmässor bakom sig och barn i dessa kraschade förhållanden. De har dejtat andra ett tag och är rutinerade ”nätdejtare”. De flirtar, talar om sina fantasier och drömmar. Han är poet, vilket intresserar henne – mot slutet av boken skriver hon också en dikt.

Detta privata är ogenerad i både språkbruk och samtalsämnen. Det är mycket möjligt att det speglar hur nätdejtandet ser ut, jag har helt enkelt ingen kunskap om detta. Klart är dock att de båda kontrahenterna är mer sårbara än de låtsas om och deras självsäkerhet är ofta på ytan – särskilt gäller det ”Han”, vars tankar vi också får en glimtvis inblick i, i prosamellanspel inskjutna i Messengerkonversationen.

Frispråkigheten i Detta privata passar kanske inte alla läsare. För mig andas samtalet mellan karaktärerna bitvis en desperation: om de gärna vill att det ska verka bra så kanske det blir så. De ses, men möts de någonsin på riktigt?

De delar av boken jag tycker bäst om är Magnus R Lindgrens dikter, som är koncentrerade och uttrycksfulla. Här ett utdrag ur dikten ”Tid och rum”:

bland klipporna

kändes bestämt

förnimmelsen

några ögonblick

en flyktig förening

och bohusländsk granit