Läsning i coronatider: Nu är allt vi har

Jag var i början av mars på tyst retreat på Styrsö. Tid i tystnad är för mig tid för läsning och reflektioner – förutom tidebönerna och mässan vi hade tillsammans.

På retreaten läste jag Robert Erikssons bok Nu är allt vi har (2016). Robert Eriksson är pastor och föreståndare i Betlehemskyrkan här i Göteborg.

Nu är allt vi har – det är en titel som känns brännande nu i coronatider. Det är enligt författaren receptet på att känna sig verkligt levande. ”Varken det förflutna eller framtiden existerar ”, står det på baksidan. Boken tar avstamp i Predikaren i Bibeln – verser från Predikaren omger de olika delarna av Nu är allt vi har. ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.” Predikaren känns lätt som en väldigt dyster bok, men det argumenterar Eriksson mot.

I centrum av boken står att göra det som är ens sanna identitet. ”Hur skulle mitt liv se ut om jag inte arbetar och umgås med mina närmaste för att bli älskad, utan för att jag redan är älskad?” Svaret på det är vår sanna identitet. Och, som Robert Eriksson påminner oss: vi är redan älskade.

Robert Eriksson levandegör en kväll på Ullevi med Foo Fighters – den legendariska där Dave Grohl föll av scenen. ”Så skört är livet. Och det vet vi alla innerst inne.” Desto starkare blir känslan när Grohl kommer tillbaka till scenen och fansen, och man får dela den stunden. Robert Eriksson ger även i andra böcker exempel på populärkultur när han pratar om tro: till exempel Hungrigt hjärta (2018), där utgångspunkten är låtar av Bruce Springsteen. Den står på min att läsa-lista.

Men visst är det nyttigt att påminnas om att leva mer i nuet – så här i livet med hotande sjukdom mer än någonsin. Och jag är glad för att ha Robert Erikssons bok som sällskap när jag begränsar mina kontakter.

Tio år i församlingen

På påsken i år var det tio år sedan jag hittade vägen till Vasa församling. Det är lätt att komma ihåg, eftersom det var den dagen som kyrkans hundraårsjubileum firades med pompa och ståt. Halvvägs in i mässan smög jag mig in, och såg andra halvan från en plats vid ett bord längst bak.

I hela mitt liv har jag känt en dragning till kyrkan. Jag har alltid velat vara en del av en församling, och lära mig mer om tro.

Efter det har mycket hänt. Jag har i många år deltagit i firandet av högmässan, och varit del av Gudstjänstgrupp 5. Jag hjälpte i många år till att koka soppa en stund varannan till var tredje torsdag. Jag har varit med i kören. Jag har varit med i kyrkorådet, och senare församlingsrådet.

Jag har fått många nya vänner, i olika åldrar och med olika bakgrund. Jag har lärt mig mängder om kristen tro. Och min barnatro har befästs och blivit tryggare.

Jag vill dela med mig av en dikt ur min diktsamling Blessyrer från en lång väg hem på detta ämne.

Omsluten
Där Du fann mig
Där jag var

På alla sidor
Vippor som gräset
Behövdes Någon som sade
Ja
Ja ja ja ja

Bok Vasakyrkan 100 år 1909-2009 copyright Göteborgs Vasa församling

Hela kyrkan sjöng

Vi var i Vallerstad kyrka på annandagen och sjöng advents- och julsånger med Vallerstad Vokalensemble, Ingemar Hjerten på cello, Fredrik Alf på piano och liturg Petra Regnstrand. Vi har hittat den här programpunkten i det blad med alla gudstjänster i jul i Östergötland som mina föräldrar fått i brevlådan. Och jag ville vara med på någon av Petras gudstjänster i jul. Vi är gamla skolkamrater med ett gemensamt musikaliskt förflutet i Platens pipare, och vi var med på hennes prästvigning i juni.

Vi var på plats en halvtimme innan, eftersom slätten utanför Skänninge är en totalt vit fläck på kartan för mig. Trots att jag är uppvuxen i Östergötland har jag aldrig varit här förut. Varför skulle jag? På den tiden tog vi bara bussen till Linköping då och då. Staden hade sin lockelse – inte landet. Google maps hjälper oss dock att hitta rätt, och vi klarar det på första försöket.

Kyrkan badade i solsken, och där inne repeterade vokalensemblen. Vi tog ett försiktigt varv på kyrkogården, eftersom det var is och mycket halt. Kyrkogården var vacker, med en staty som påminde oss om Bo Setterlinds dikt om den gamle odalmannen: Döden tänkte jag mig så. Därefter sätter vi oss i kyrkbänken och njuter av repetitionen.

När klockan slår elva är vi väl ett trettiotal i kyrkan. Jag sjunger så starkt jag kan. Jag njuter av att sjunga och de flesta av psalmerna är välbekanta. Några exempel är Bereden väg för Herran, Hosianna, Det är en ros utsprungen, Ej upplysta gårdar och Dagen är kommen.

Vi åker tillbaka till Motala lätta i sinnet efter en trevlig timme, och tänker på Petras ord om att Gud kommer till oss hela tiden, och att portarna som ska öppnas är i våra hjärtan.

Bilden föreställer snideri från Vallerstad kyrka. Lubeckarbete, 1400-tal viskar en av kyrkobesökarna till mig när jag fotograferar.

Reklam för julens konserter och gudstjänster

Jag vill passa på så här i veckan som leder oss fram till första advent och kyrkoårets början att göra reklam för julens konserter och gudstjänster i Vasakyrkan, Göteborg. Vi börjar på fredag och lördag med Chalmers sångkörers sedvanliga julkonserter fredag kväll och lördag lunch. Sedan lördag kväll sjunger vi gemensamt med kyrkans körer, musiker och orgel in advent. Sedan som vanligt högmässa på söndag förmiddag.

Du kan (förhoppningsvis, jag är inte helt klar på om detta funkar att klistra in) se hela programmet här. (Nedladdning)

(Bild: Vasa församling)

Sjuttiotalisten förnekar sig inte

Jag använder mig ofta av drastiska formuleringar, både i min dikt och i min prosa. Ett slags självironiskt och självförklenande drag. Kanske har det att göra med min uppväxt som sjuttiotalist – ironiska generationen och allt det. Trots att vi har hunnit bli både vuxna och medelålders så sitter takterna i, är jag rädd. Sjuttiotalisten förnekar sig inte.

Jag driver det till en sorts spets i en av dikterna i min samling Blessyrer från en lång väg hem. Jag skriver:

Skämtar på trottoaren, säger

att jag går i kyrkan

när visarna i tornet pekar rätt

Det dröjer inte länge

——

Där får jag märka, att när jag försökte skämta om Gud, så möter Gud mig med kärlek.

Bilden är från förra årets bokrelease med novellsamlingen 30 nyanser av frihet, i Vasakyrkans församlingshem.

Sedan är det ju roligt att läsa (själv)ironiska, drastiska böcker också. Om någon är intresserad av boktips vill jag rekommendera David Sedaris och Jenny Lawson. Två författare som har fått mig att skratta högt på tåget och andra allmänna platser. Och det är ju lite pinsamt – och roligt.