Jag använder mig ofta av drastiska formuleringar, både i min dikt och i min prosa. Ett slags självironiskt och självförklenande drag. Kanske har det att göra med min uppväxt som sjuttiotalist – ironiska generationen och allt det. Trots att vi har hunnit bli både vuxna och medelålders så sitter takterna i, är jag rädd. Sjuttiotalisten förnekar sig inte.
Jag driver det till en sorts spets i en av dikterna i min samling Blessyrer från en lång väg hem. Jag skriver:
Skämtar på trottoaren, säger
att jag går i kyrkan
när visarna i tornet pekar rätt
Det dröjer inte länge
——
Där får jag märka, att när jag försökte skämta om Gud, så möter Gud mig med kärlek.
Bilden är från förra årets bokrelease med novellsamlingen 30 nyanser av frihet, i Vasakyrkans församlingshem.
Sedan är det ju roligt att läsa (själv)ironiska, drastiska böcker också. Om någon är intresserad av boktips vill jag rekommendera David Sedaris och Jenny Lawson. Två författare som har fått mig att skratta högt på tåget och andra allmänna platser. Och det är ju lite pinsamt – och roligt.
