Kulturtips: Fönsterpoesi live från Lagerhuset

Råkade i morse se en blänkare på sidan med kulturhändelser i GP, om att det skulle finnas ett evenemang kallat Fönsterpoesi live från Lagerhuset med diktuppläsning idag kl 12.30 på Facebook. Det fanns även möjlighet för 8 personer (enligt nuvarande regler) att stå utanför fönstret på Lagerhusets parkering.

Evenemanget går även att se i efterhand på Facebook. Här är en länk till Fönsterpoesi live från Lagerhuset.

I dagens fantastiska program ingick dikter av Sara Garib och Kennet Klemets, samt musik på violin av Mikael Johanson. Båda poeterna läste sina dikter tydligt och levande, och texterna var tankeväckande och engagerande. Programmet var ca 25 minuter. Louise Halvardsson var konferencier, och berättade om evenemanget och dess kontext i planerade evenemang i Göteborg.

Detta program kommer att följas av liknande de två kommande fredagarna, 28 maj och 4 juni 2021 kl 12.30. Vårens andra fönsterpoesitillfälle bjuder på poeterna Sayam Shortip och Olivia Bergdahl. Det blir också musik av Carita Jonsson. Länk här. Vid det tredje tillfället, den 4 juni som också är Göteborgs 400-årsjubileum, medverkar poeterna Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) och Frej Haar, och Kristina Issa står för musiken. Jag kommer att uppdatera med länkar när evenemangen har varit.

Efter jag sett evenemanget idag rusade jag till min lokala bokhandel, Lohrs Pocket MedMera, för att se om jag kunde hitta någon bok av Sara Garib och/eller Kennet Klemets – så fint var det att få ta del av dagens uppläsning. Visst är vi hungriga på kultur efter mer än ett år av inställda evenemang. I poesihyllan i bokhandeln fanns Beröringen av Kennet Klemets från 2013. Den går upp på min läslista!

Fönsterpoesi är ett samarbete mellan Författarcentrum Väst, Göteborgs Litteraturhus, Kulturstrategiska enheten på Kulturförvaltningen, Göteborgs bibliotek och kulturhus, ABF, Folkets hus samt Näringslivsgruppen och Göteborgs 400-årsjubileum på Göteborg & Co. (Källa: Fönsterpoesi live från Lagerhuset, på Facebook)

Boktips: Stormfågel

Jag har tidigare med stort intresse läst Lena Ebervall och Per E Samuelssons böcker om svenska rättsskandaler och rättsövergrepp. Serien består sedan tidigare av titlarna Ers Majestäts olycklige Kurt, Mördaren i folkhemmet, Bombmannens testamente, Florence Stephens förlorade värld och Domardansen.

Böckerna är mer spännande än fiktion. Läsningen av dem är ofta förenad med en rejäl dos frustration och ilska över hur vårt svenska samhälle har fungerat eller inte fungerat historiskt.

Av de tidigare böckerna hade jag av personliga skäl en särskild dragning till den om Florence Stephens. Min morfars syster jobbade nämligen på Huseby i mycket unga år. Därför har Florence Stephens historia blivit en del av släktens mytologi. Huseby bruk låg nära den plats i Småland där morfars familj bodde, och jag har besökt bruket en sommar som barn.

Nya boken Stormfågel behandlar Jane Horneys öde. Jane Horney var en ung svensk kvinna med ett stormigt liv som ofta tog henne till Berlin och det ockuperade Danmark under andra världskriget. Hon var gift med Aftonbladets Berlinkorrespondent. Hon förefaller ha varit en person med starka känslor, och i avsaknad av försiktighet vad gällde den egna säkerheten. Kanske kan man säga att hon verkar ha varit lite naiv. Men det är lätt att göra det med facit på handen: andra världskriget har ju varit en avslutad historia hela mitt liv. Att försöka navigera bland dessa dunkla maktmänniskor måste ha varit så fruktansvärt utmattande.

Jag minns från min barndom att det ofta var artiklar om Jane Horney i veckotidningarna jag slukade vid besök hos farmor, och mormor och morfar. Vad jag inte helt kan dra mig till minnes är vilken typ av dom tidningarna på 1980-talet förkunnade över Janes öde. Jag tror att ordet ”spion” förekom. Jag tror mig minnas en fördömande ton. Men också att artiklarna förutsatte en förförståelse som jag saknade.

Maken säger att det gick en tv-serie om Jane Horney på 1980-talet. Den har jag i så fall inte sett. Klart står, när man läst boken av Ebervall och Samuelsson, att Jane Horneys fiender fick skriva hennes eftermäle. Att deras bild blev den officiella. I Stormfågel försöker Lena Ebervall och Per E Samuelsson ändra på historieskrivningen. Jag hoppas att riktigt många läser den här boken, och att berättelsen om Jane Horneys verkliga liv får genomslagskraft.

Novelltävling ”Upp i det blå” från Lohrs Pocket MedMera

Fantastiska bokhandeln Lohrs Pocket MedMera på Kapellplatsen i Göteborg utlyser en novelltävling. Temat som novellen ska tolka är ”Upp i det blå”. Novellen får vara maximalt 5000 tecken på 1,5 radavstånd.

Du kan vinna ett fint pris från Novellix. Lohrs Pocket MedMera lägger gärna ut den vinnande novellen på hemsidan och bjuder in till högläsning av den efter pandemin.

Vässa pennor och tangentbord och börja skriva! Novellen mejlas till sigrid@pocketmedmera.se senast den 28 februari 2021.

Uppdatering 8 maj 2021: Nu finns de vinnande novellerna att läsa på Lohrs Pocket MedMeras hemsida. Grattis till vinnarna, Sarina Sandman och Stephan Cedergren.

Boktips: Olive Kitteridge

Olive Kitteridge är en bok av Elizabeth Strout. Av henne har jag tidigare läst Mitt namn är Lucy Barton. Den här boken är skriven tidigare, och gavs även ut på svenska 2015 men finns nu i pocket.

Olive Kitteridge är en outhärdlig människa. Dömande, ständigt med taggarna utåt. Hennes liv belyses i boken genom korta berättelser där hon sällan själv står i centrum. Istället är det grannar, gamla elever från hennes tid som högstadielärare i matematik, och anhöriga som oftast är i berättelsernas fokus. Boken utspelar sig i Maine på den amerikanska östkusten.

Men under bokens gång lär vi känna Olive Kitteridge bättre, och vår sympati för henne ökar när vi ser hur hennes liv har varit. Berättelserna och situationerna belyser Olive skickligt, och vi förstår att hon verkligen gör sitt bästa med det hon har.

Boken är fängslande. Elizabeth Strout är en skicklig författare som kan ta en osympatisk person och få oss att hysa sympati för henne i bokens slut. Det förvånar mig inte att höra att boken belönades med Pulitzerpriset 2009. Boken finns i pocket hos en bokhandel nära dig. Den har också blivit en Emmy-belönad tv-serie och finns på HBO Nordic.

Läsning i coronatider: Det här kommer göra ont

Härom natten satt jag uppe till två och läste Adam Kays memoarer från AT- och ST-tjänstgöringen: Det här kommer göra ont. Bokens omslag marknadsför den som ”Den hysteriskt roliga bästsäljaren”. Det är ingen överdrift.

Trots att maken har släckt lampan kan jag knappt hålla mig från att läsa valda delar högt för honom. Det här är ingen bok att läsa offentligt: den riskerar att framkalla gapskratt.

Boken består av dagboksanteckningar från brittiska sjukhus, där Adam Kay gjorde några riktiga hundår som obstretiker och gynekolog. Han verkar ha bott på sjukhusen – dessutom får han byta placering fyra gånger, enligt NHS system. En av gångerna förväntas han till och med inställa sig på ett nytt sjukhus innan han gått av sitt sista skift på det gamla.

Han har en enorm medkänsla med sina patienter – något mindre med deras partners. Cheferna inom vården och politiker har han mindre till övers för – han konstaterar att parkeringsautomaterna utanför sjukhuset har högre timlön än han själv. Han berättar om missade bröllop, om att gå på en patients begravning – som cheferna inte ville han skulle göra – och om alla sjuka saker han får se på akuten. Misslyckade sätt att framkalla värkar, tokiga idéer för förlossningar.

Idag jobbar inte Adam Kay som läkare. Istället skriver han manus till teveserier (mestadels inom komedi).

Det här är ingen läsning för känsliga. Det är en grafisk och öppenhjärtig skildring av livet på förlossningen. Står man bara ut med det så är boken mycket underhållande. Som det står på baksidan: ”fullt av komiska reflektioner, märkliga patientfall, hjärtskärande öden – och oroväckande många främmande föremål på fel ställen.”

Att göra hemma. Läsutmaning.

Jag läste tyska i högstadiet och gymnasiet, som jag gick ut från 1993 (himmel). Jag läste även en sommarkurs på universitetet 10 poäng, 1997 tror jag. Och i dagarna har jag för första gången läst en roman på tyska: Kaffee und Zigaretten av Ferdinand von Schirach.

Jag minns när jag för första gången läste en bok på engelska. Det var i femman, och boken var Pippi på de sju haven. Jag minns inte vad den heter på engelska. Jag hade nog kunnat hitta en bok jag var mer motiverad att läsa, men det bestämdes över mitt huvud av lärare och bibliotek. Idag läser jag böcker obehindrat på engelska. Ord jag får slå upp är oftast arkaiska uttryck, facktermer, slangord eller ord som H. P. Lovecraft hittat på själv och som aldrig riktigt fäste i språket.

Så bra kommer jag nog aldrig att bli på tyska – inte med mindre än att jag flyttar dit ett tag. Men jag har alltså tagit mig igenom en hel bok. Jag fick slå upp en hel del, men med ordbok i mobilen är det enklare än någonsin. Det förekommer verbformer som jag inte skulle kunna använda själv. Men jag vågar säga att jag tagit till mig boken.

Jag har försökt läsa på tyska förut. I bokhyllan står ett exemplar av Hermann Hesses Der Steppenwolf, som jag daterar till någon Sturm und Drang-period på gymnasiet. Det är väl då hågade brukar plocka upp den? Jag strandade på någon av de första sidorna. Den boken finns även på svenska, lika oläst, i hyllan.

Boken är inhandlad på Lohrs Pocket MedMera, som har en hylla med utländska böcker. På engelska, tyska och franska. Böcker på dessa originalspråk ingår även i Lohrs läseklubb. När jag berättade att jag läst ut den undrade bokhandlare Ines Lohr om jag inte vill vara med i tyska bokcirkeln, men det vore nog att ta mig vatten över huvudet. Jag berättar inte hur länge jag hållit på att läsa den… Att genomföra det med en bok per månad vore inte möjligt för mig.

Av Ferdinand von Schirach har jag tidigare läst (på svenska) Brott, Skuld och Fallet Collini. När jag köpte boken för nästan ett år sedan fanns den inte på svenska, men den kommer på svenska i maj 2020 på Lindelöws bokförlag, med titeln Kaffe och cigaretter.

Liksom många av von Schirachs tidigare böcker rör den sig kring frågor om brott och skuld. Den har mycket självbiografiskt material, och exempel från von Schirachs karriär som advokat. Berättelsen är uppbyggd av korta, rapsodiska kapitel som tillsammans bildar en komplex väv av betraktelser och berättelser. Jag tycker personligen mycket om det här sättet att berätta, som kräver lite extra av läsarens associationer. Det påminner mig om Olga Tokarczuks Löparna, fast med en självbiografisk vinkel. Jag kan varmt rekommendera en läsning – fast jag förstår den som vill vänta på den svenska översättningen.

Författarsamtal med Augustin Erba

Nu på torsdag, 14 november kl 18.30, kommer författaren och jornalisten Augustin Erba till bokhandeln Lohrs Pocket MedMera i Göteborg för ett författarsamtal. Augustin Erba har tidigare skrivit romanerna Ensamhetens broar och Blodsbunden, och är nu aktuell med Snöstorm, som handlar om ”minnen, lycka, kärlek men även sorg”. Huvudpersonen Tomas möter en gammal kärlek, Livli, som en gång krossat hans hjärta, på ett stillastående tåg, och tas tillbaka till sin studenttid. Jag tycker att boken verkar jättespännande, och ser fram emot att lyssna på Augustin Erba. Vi ses på Mötesplatsen för seniorer, Karl Gustavsgatan 65, vid Kapellplatsen i Göteborg.

Källa: Inês Lohr och Wikipedia

Uppdatering: Här är Lohrs Pocket MedMeras Facebookinlägg för kvällen ifråga.

Studiecirkel Osebol hos Lohrs Pocket MedMera

Lohrs Pocket MedMera har i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan en cirkel med författaren Marit Kapla och hennes bok Osebol. Osebol är en 811 sidor tjock polyfon diktberättelse från byn Osebol i Värmland, som Marit Kapla kommer ifrån. Den bygger på intervjuer med i stort sett alla vuxna invånare i byn, fyrtiotvå stycken, som berättar historien om de hus de bor i och sina liv. Fram träder en bild av människors sorg, glädje, oro och humor.

Under studiecirkeln kommer Marit Kapla att läsa hela boken högt för oss. Första tillfället var igår, och det var magiskt att höra Marit Kapla läsa högt ur sin bok. Boken finns även som ljudbok med författaruppläsning, och det hördes att författaren var mycket bekant med materialet och van att läsa högt ur den. Hon berättade också att hon gör en turné där hon läser högt tillsammans med en musiker.

Här kan du läsa mer om studiecirkeln. Det går bra att komma enstaka gånger, eller resten av gångerna, efter anmälan till Lohrs Pocket MedMera.

På bilden läser Marit Kapla för oss.

Tågsemester dag 6-7: Wien/München

Sjätte dagen av tågsemestern tog vi tåget från Wien till München runt lunchtid. Den sträckan tar ungefär fyra timmar, och går genom ett riktigt naturskönt landskap. Vi satt bekvämt och rullade fram mellan alpstugor och berg. Vi anlände i München vid 15-tiden och letade reda på vårt hotell. Efter att vi lämnat väskorna på hotellet hittade vi ett ställe med uteservering och åt korv med potatisstomp och surkål, med tillsats av bacon. Efter maten gick vi tillbaka till stationen och åkte på en hopon-hopoff buss. Tyvärr hade vi missat den sista långa turen för dagen, utan åkte bara i stadskärnan. Vi avslutade dagen med gelato och sedan läsning på hotellrummet.

Under den här delen av resan, Wien och München, läste jag Stefan Zweigs självbiografi Världen av igår från 1941 – lämpligt nog, eftersom den till största delen utspelar sig i Wien och Bayern. Det är en fantastisk fresk över Europa från ca 1890 när Stefan Zweig gick i skolan, fram till 1941 när boken kom ut och Stefan Zweig dog i exil i Brasilien.

Nästa dag gick vi upp tidigt, åt frukost på hotellet och gick sedan tillbaka till busshållplatsen vid Hauptbahnhof. Vi åkte den delen av den långa bussturen som gick utanför centrum, till BMW Welt och OS-byn, som vi nyligen hade sett i den välgjorda tv-serien The little drummer girl, baserad på John Le Carres klassiska roman.

Vi kom tillbaka in till stan, bytte runda och åkte till Münchens konstkvarter, Pinakotheke. Vi började på Alte Pinakothek, med de äldsta tavlorna. Vi såg bland fantastiskt mycket annat medeltida kyrkokonst, Albrecht Dürer, Leonardo da Vinci, Rubens, Rembrandt. Museet var enormt och det fanns inte en chans att gå igenom det vid ett besök.

Neue Pinakathek var för närvarande stängt (sommaren 2019) så vi gick efter att ha delat på en bit Apfelstrudel med både grädde och vaniljsås till Pinakothek der Moderne. Det är museet för 1900-talskonst och innehåller bland mycket annat tavlor från modernism och expressionism, särskilt många verk av Picasso och Max Beckmann. Här fanns även en tavla av Paula Modersohn-Becker, som jag just läst en bok om i Lohr Pocket MedMeras läseklubb: Härligt är att leva här : Paula M. Beckers liv, av Marie Darrieussecq.

På kvällen åt vi bayerska specialiteter på Ratskellers uteservering. Jag åt Sauerbraten med Knödel. Det var en härlig kväll och en bra avslutning på en lång dag. En lustig detalj är att överallt annars på vår resa var ”ein grosses Bier”, en stor öl, 0,5 liter – men i München var det en liten, och en stor var en liter.

Bild från Ratskeller Prunkhof av Christoffer Monell.

Tågsemester dag 2: Berlin dag 1

Nu är vi hemma igen efter en och en halv veckas tågsemester i Tyskland och Österrikes huvudstad Wien. Bitvis höll vi ett högt tempo – vi besökte till exempel Tysklands fyra största städer på en vecka. (Berlin, Hamburg, München och Köln är rätt svar på den frågan.) Jag tänkte nu i en serie inlägg på bloggen berätta om hur vi har haft det och vad vi har gjort. För vi har verkligen hunnit göra mycket. Jag har åkt nattåg för första gången i mitt liv. Dels mellan Malmö och Berlin, dels mellan Berlin och Wien. Det var märkliga turer.

Mellan Malmö och Berlin ingick en färjetur mellan Trelleborg och Sassnitz, där vi utnyttjade tiden till att äta buffé och handla lite. Sedan stod vi länge stilla på en bangård i Sassnitz, innan vi på småtimmarna rullade vidare mot Berlin, där vi anlände 06.15. Vi tog oss vidare direkt med S-Bahn till vårt hotell på Karl Liebknecht Strasse, nära Alexanderplatz. När vi kom till hotellet vid 7-tiden på morgonen hade vi sådan tur att de hade ett rum vi kunde få checka in på direkt. Vi vilade en kort stund – natten hade nämligen varit ganska sömnlös – duschade sedan av oss Interrail-dammet och åt fin hotellfrukost.

Första dagen tillbringade vi några timmar på Stasimuseet. Vi tog U-Bahn – tunnelbana – först till Frankfurter Allee, som trots vad museet skriver inte är bästa hållplatsen. Vi tog oss ner i underjorden igen och åkte till Magdalenenstrasse, där museet ligger precis vid uppgången. Vi hade löst dygnsbiljett på kollektivtrafiken redan på Hauptbahnhof på morgonen. 7 € kostar den, och det åkte vi lätt för denna första dag.

Stasimuseet ligger på ett stort område som helt var tillägnat underrättelsetjänsten i DDR. Vi kom dit ganska snart efter att de öppnat vid 10. De övriga besökarna var främst skolklasser och turister. För ett par Euro extra kunde vi ta med oss varsin audioguide på svenska på turen. Det var klart värt pengarna – den var mycket informativ och mestadels var den på bra svenska.

Museet var uppdelat efter teman, som till exempel Stasis anställda, Stasis informatörer, spionutrustning – kameror dolda i till exempel knappar och fågelholkar ingick i utställningen. Andra våningen på museet var ministerns våning – fast på den tiden kallades den första våningen, och första våningen kallades övre bottenvåning, för givetvis ska ministern sitta på första våningen. Den våningen såg ut som om ministern bara gått ut och tagit en kaffe, och vi kände igen miljöerna från tv-serien Weissensee, som ju handlar om en familj som är Stasihögdjur. På översta våningen handlade utställningen om DDR:s fall och hur Stasidokument fortfarande pusslas samman efter att ha körts i dokumentförstörare.

Efter museet tog vi U-Bahn till Prenzlauer Berg där vi åt lunch i solen på en uteservering och sedan tog en promenad. Vi gick in i Zionskirche och läste om hur kyrkan och församlingen varit en del av motståndet både på 1940-talet mot nazisterna (Dietrich Bonhoeffer arbetade i kyrkan) och på 1980-talet mot DDR.

Vi tog spårvagnen till Friedrichstrasse, bytte till S-Bahn igen. Jag åkte tillbaka till hotellet och vilade några timmar, medan maken tog sig till Topographie des Terrors och gick igenom utställningen utomhus, som jag inte orkade förra året. När han kom tillbaka till hotellet gjorde vi oss i ordning och åkte till restaurangen Yafo på Gormannstrasse, som vi fått tips om i den trevliga boken Berlin för foodisar av Sara Berg, som vi skaffat på Lohrs Pocket MedMera före avresan. Vår trevliga svenska servitris tipsade om kvällens specialitet: långkokt lamm på hummus. Vi beställde också en sallad på grillade kronärtskockor och squash, och en tomatsallad. Allt med mycket chili. Efter maten, som var både jättegod och mycket, gick vi tillbaka till hotellet (inte långt) och kände oss mycket nöjda med vår första dag i Berlin.

Vi tågluffade ju även förra sommaren. Läs de inläggen med start här, juli 2018.

(Foto av Stasi Museum: Christoffer Monell)