Min modiga vän

Jag vill lägga ut en länk till SvD:s artikelserie om mammor med ätstörningar, där min modiga vän AnnaMaria berättar sin historia. Rekommenderad läsning, även om du själv inte lider av ätstörning eller depression.

AnnaMaria berättar om hur hon, efter en lång och jobbig resa med depression och ätstörning ända sedan barndomen, blev mamma mot alla odds men sedan insjuknade igen efter att ha fått missfall.

Jag tycker att AnnaMaria är oerhört modig som berättar så här öppet om sina svårigheter.

Förutom AnnaMaria är det sju mammor till som berättar om sitt liv i artikelserien.

https://www.svd.se/hetsat-i-koket-medan-min-son-skrek-i-spjalsangen

Hittat på stan

Idag på första dagen 2019 tog vi en morgonpromenad till Haga. Till att börja med var vi ganska ensamma ute. Men när vi vände och gick hemåt hade många fler flanörer tillkommit.

En blek vintersol, som ändå värmde något lite, lyste på oss. Vinden hotade att dra ner takpannor och grenar, och vid ett tillfälle, på Vasagatan, tyckte vi att vi hörde hur något slog i backen.

Idag var promenadtempot högt, och jag tvingades till slut sätta mig på en bänk och vila en stund. Mitt sällskap visade då den här målade stenen som låg på ett fönsterbleck för mig. Citatet från Stephen Hawking lyder i översättning: ”Kom ihåg att se på himlen och inte ner på dina fötter.”

Jag tar gärna det som mitt motto för 2019. Det finns så mycket fantastiskt att se, om vi bara vågar släppa rädslan och försiktigheten en stund.

Jag vill citera några rader ur min diktsamling Blessyrer från en lång väg hem, och önska alla bloggläsare ett fint år 2019:

”Och djupet

och det oängsliga

faller som en solglimt

genom mosaikfönstret

Välkommen”

Hela kyrkan sjöng

Vi var i Vallerstad kyrka på annandagen och sjöng advents- och julsånger med Vallerstad Vokalensemble, Ingemar Hjerten på cello, Fredrik Alf på piano och liturg Petra Regnstrand. Vi har hittat den här programpunkten i det blad med alla gudstjänster i jul i Östergötland som mina föräldrar fått i brevlådan. Och jag ville vara med på någon av Petras gudstjänster i jul. Vi är gamla skolkamrater med ett gemensamt musikaliskt förflutet i Platens pipare, och vi var med på hennes prästvigning i juni.

Vi var på plats en halvtimme innan, eftersom slätten utanför Skänninge är en totalt vit fläck på kartan för mig. Trots att jag är uppvuxen i Östergötland har jag aldrig varit här förut. Varför skulle jag? På den tiden tog vi bara bussen till Linköping då och då. Staden hade sin lockelse – inte landet. Google maps hjälper oss dock att hitta rätt, och vi klarar det på första försöket.

Kyrkan badade i solsken, och där inne repeterade vokalensemblen. Vi tog ett försiktigt varv på kyrkogården, eftersom det var is och mycket halt. Kyrkogården var vacker, med en staty som påminde oss om Bo Setterlinds dikt om den gamle odalmannen: Döden tänkte jag mig så. Därefter sätter vi oss i kyrkbänken och njuter av repetitionen.

När klockan slår elva är vi väl ett trettiotal i kyrkan. Jag sjunger så starkt jag kan. Jag njuter av att sjunga och de flesta av psalmerna är välbekanta. Några exempel är Bereden väg för Herran, Hosianna, Det är en ros utsprungen, Ej upplysta gårdar och Dagen är kommen.

Vi åker tillbaka till Motala lätta i sinnet efter en trevlig timme, och tänker på Petras ord om att Gud kommer till oss hela tiden, och att portarna som ska öppnas är i våra hjärtan.

Bilden föreställer snideri från Vallerstad kyrka. Lubeckarbete, 1400-tal viskar en av kyrkobesökarna till mig när jag fotograferar.