Jag har haft två träffar med skrivande människor den senaste veckan. Först Oscars bokmässa, där jag läste ur mina böcker och satt vid ett bokbord. Så igår uppläsningen på Oscar med gruppen Dikt och verklighet.
Känslan i gruppen igår var att uppläsningen gick bra. Ingrid sa: ”Så här bra har vi aldrig varit!” Vi läste allesammans långsamt och tydligt. Programmet var varierat, både lättsamma och tyngre stycken. Hans spelade evergreens på piano mellan våra insatser: tolkningar av When the saints go marching in, My way, As time goes by och många fler i samma stil. Vi belönades av Anders med chokladkakor för vår insats.
Att få umgås med andra skrivande människor är en ynnest. Att i det här sammanhanget få säga: ”Detta är vad jag gör, det här trivs jag med.” Att visa upp och stå för att jag skriver, som en gemensam nämnare mellan mig och andra. Det var helt otänkbart för mig för bara en kort tid sedan. Kan det vara ett tecken på att jag mår lite bättre?
Och att kunna dela med mig av mina tankar, se att andra tänker samma. Få veta att det jag har skapat är värdefullt för någon annan, och hjälper dem att sätta ord på sina upplevelser. Som att vi alla delar upplevelsen av att vara människa, med allt vad det innebär.