Ny novell: Farväl till Majorna

Tidigare i vår utlyste Lassbo förlag en tävling på temat Majorna. Jag har i perioder vistats en del där. Vi hade en kolonistuga där i många år, och vi har besökt både släkt och vänner där genom åren.

Detta är en bagatell till novell. Men skriven med stor glädje. Jag har fått besked att min novell inte vann tävlingen, så jag tänker att jag vill dela den med er här på bloggen. Vill ni läsa fler av mina noveller, så kontakta mig med kontaktformuläret för att köpa böcker. Trevlig läsning!

Farväl till Majorna

Vårvinden svepte runt Mariaplan: rufsade om i kön till Korv Kiosk, välte nästan ett par av de minsta i Plaskis, fick deras ömma föräldrar att lyfta upp dem och torka deras fötter på mjuktvättade frottéhanddukar inklämda under sulkyn. Gräset långt och stelt som ruccolasallad, vattnat av sporadiska regn och ännu mer av stänk från bassängen. Elvans spårvagn dundrade förbi, på väg till Saltholmen med badlängtande människor som inte rymdes i plaskdammen, packade tätt som glassrån i en plåtburk.


En sådan här dag hade vänsterpartiet hållit sommartal, och Gunnel var på väg därifrån med picknickkorg i handen och en prydligt hopvikt filt under armen. Hon gick nerför Ostindiegatan, där solen spelade över taken. Hon hälsade på folk hon kände, folk i rörelse, utanför butiker, på hållplatsen. De kände igen henne, många visste vad hon hette. Hon hade bott på gatan innanför i över tjugo år. Ingen visste att hon var på väg därifrån. Om hon hade uttalat det hade det blivit oåterkalleligt.


Hennes hjärta var tungt och ansiktet slutet. Hon tog ett outtalat farväl av såväl hus som växter när hon passerade dem. Den svartvita katten fick en snabb krafsning runt örat och vek sedan runt husknuten. Gunnel gick långsamt uppför den gistna trätrappan, pausade med båda fötterna samlade på varje steg. Att äntligen bo i ett hus med hiss var väl vad hon mest såg fram emot efter flytten. Likaså skulle det vara skönt med fönsterrutor som stannade kvar i sina ramar – i hennes kvarter föll glasen från skyn nu. Kittet hade gett med sig, lossnat av väder och vind och plockats av kråkfåglar till bomaterial.


Inne i lägenheten: kartonger staplade tre högt i alla rum. De var märkta med svart tusch: Kök. Sovrum. Badrum. Kartongernas tidigare användning var markerad i grönt och blått: Dannes böcker. B-porslin, vinden. Allt vi äger och har.
I lägenheten ovanför skramlade ett dammsugarmunstycke över golvplankorna. Gunnel satte sig vid bordet i köket. Det var en av få saker som fortfarande stod på sin invanda plats i bostaden. Jag måste sluta tänka på det som hemma, tänkte hon. En solblekt, löst virkad duk var draperad snett över bordsskivan. Ikväll, och frukost imorgon. Sedan stänger jag det här kapitlet, tänkte Gunnel.


Hon fick aldrig veta vem av grannarna som låg bakom meddelandena. Hennes blå, klumpiga tvättlås hade fått arga meddelanden i bläck på ilsket avrivna remsor av frystejp, fästade på hennes lås varje gång hon råkade lämna det på bokningstavlan. ”Hör inte hit!!!” var en av de vänligaste. Sedan allt från ”Otillåtet” till en befallande uppmaning till fastighetsskötaren att ta bort låset snarast.
Detta hade eskalerat under lång tid.

Gunnels väninna, Asta, bad henne att vara försiktig. ”Hon låter inte stabil”, sa Asta – baserat på deckare och kvällstidningarnas frågespalter, antog Gunnel. Det var Gunnel som varit säker på att handstilen var en kvinnas, förmodligen i sextioårsåldern. Gunnel hade varit lärare hela sitt yrkesliv, och visste hurdan handstil som hade lärts ut vid olika tidpunkter. Hon hade även släktforskat sedan hon gick i pension, både i officiella källor som kyrkoböcker, och i generationers gamla brev, som funnit sin väg till hennes garderob genom arvsskiften och samlande. Handstil var Gunnels specialintresse. Till och med grafologi intresserade henne. Även om många avfärdade det numera måste det ju finnas ett korn av sanning i det.


Men att ständigt se sig om i trapphuset, att öppna dörren försiktigt och lyssna: det var inte så hon ville åldras. Även om hon kanske inte hade många friska år kvar ville hon kunna njuta av dem efter bästa förmåga. Den dagen hon ringde hyresvärden rusade både puls och blodtryck. Hon låg ner på den omsorgsfullt bäddade sängen när hon ringde. Det fanns en kö för byten, fick hon veta av den uttråkade kvinnan i telefonen, rösten hes av timmar i telefon. Tider och vilka lägenheter som kunde komma ifråga var inget de kunde uttala sig om. När Gunnel frågade om möjligheterna att få stanna i Majorna sa kvinnan: ”Det är många som vill bo där.” Sedan bytte hon ämne, frågade varför Gunnel ville byta. Gunnel blundade där hon låg på sängen, och ljög. Hon ville inte berätta att en granne, okänt vem, bedrev en anonym kampanj mot henne. Istället talade hon om sin drygt åttioåriga kropp, om höfter och knän, att vara i behov av en hiss. Om att vara ”till åren kommen”, ett uttryck hon avskydde. Det doftade snarare antiseptisk vårdavdelning än kaffe och hembakat mellan träd och rabatter på gården, med utsikter till en varm katt i knäet.


Imorgon skulle systersonen komma med den hyrda skåpbilen redan tidigt på morgonen. Hon skulle börja ett nytt liv på andra sidan älven, i ett högt hus på en gata hon aldrig varit på innan hon var på visningen för en månad sedan. De skulle bli tvungna att köra på GPS nästa gång också. Gunnel hade tagit reda på var spårvagnen till stan stannade, var närmsta mataffär fanns, vägen till apoteket och biblioteksfilialen. Men vad hon egentligen undrade var: var kan jag träffa människor? Var samlas alla för samtal och fika? Och: kommer de fortfarande att känna igen mig i Majorna? Om jag kommer hem.


Men innan hon var redo att flytta smög hon ner i den släckta, mörka källaren. Hon hade bokat tvättstugan en sista gång, för att vara säker på att få vara ensam där. När hon tryckt på lysknappen, och lysrören blinkat några gånger och sedan stabiliserats, såg hon att låset på bokningstavlan som vanligt täckts över av en remsa frystejp. Hon avlägsnade den, med ett tillkämpat lugn. Sedan satte hon upp en egen lapp på anslagstavlan.
”Till dig som sätter arga lappar på mitt tvättlås”, inleddes den. ”Jag lämnar låset i dina händer nu. Gör vad du vill med det. Bränn det under rituella former, ändra numret med märkpenna, kasta det i älven. Eller spara det som ett minne av en vunnen strid. Jag skulle föreslå att du pratar med någon om din rädsla. Det kan inte vara lätt att vara du. Jag förlåter dig. Gå med Gud. /Lås nummer 13.”


Gunnel släckte lampan på vägen ut, precis som trivselreglerna på den tunga dörren sa. Hon skulle aldrig mer befinna sig på den här platsen. Hon sa farväl till huset, med handen mot den svala, vitkalkade väggen. Sedan skickade hon ett meddelande till systersonen: ”Ser fram emot att ses imorgon. Allt är klart för flytten. Jag står för bullar när vi kommer dit, och pizza när vi är klara. Vi tar det lugnt. /Din gamla moster.”


Systersonen svarade innan hon släckte för natten. ”Så gammal är du inte. Inbilla dig inte att du slipper bära. Jag får med mig barnen, de får dra sitt strå till den berömda stacken. Jag vidarebefordrade löftet om mat. Vi ses vid åtta, pigga och glada – åtminstone de av oss som inte somnat i baksätet på den korta resan. /Stefan.”


Innan Gunnel släckte den sista kvällen i sitt hem tänkte hon att hon hade tur trots allt. Hon hade släktingar hon kunde räkna med att få hjälp av. Och vänner att besöka. Hon hade nästan trettio kartonger och två resväskor med saker som betydde något, och som hon kunde få med sig dit hon skulle. Hon var rimligt frisk, och hade känslorna under kontroll. Än hade hon nyfikenheten i sig. Hon skulle klara sig bra, var hon än bodde.

Minnenas musik ute nu!

En ny publicering! Min novell Slägga ingår i antologin Minnenas musik från Miramir Förlag. Framsidan bär texten ”29 författare skriver om musikens inverkan på upplevelser, minnen och livet”. Jag håller som bäst på att packa upp kartongen.

Min novell beskriver studentlivet i Göteborg vid mitten av 1990-talet. Dans på kåren till dåtidens hits, spirande kärlek och att finna sig själv.

Utgångspunkten för novellen skulle enligt instruktionerna vara en låt, en sång, ett stycke musik. Min novell börjar med introt till Sledgehammer av Peter Gabriel – en klassiker redan på 90-talet. En slagning på Wikipedia ger vid handen att den är från albumet So, från 1986. Jag utmanar er alla att försöka beskriva ljudet av popmusik i text – det var verkligen svårt! I min tolkning blir detta så här:

Ett försiktigt, återhållet tremolo från en flöjt ekar från högtalarna. Snart stämmer syntharna in, och Peter Gabriels mjuka röst strömmar ut i rummet. Jag hade förlorat min bordskavaljer för kvällen efter middagen, men där står han, mitt på dansgolvet. Filip har på sig en grön, dubbelknäppt kostym, vit skjorta med en smal, grön rand och grön slips med vita prästkragar.

Länk till Sledgehammer på Spotify om du vill jämföra min text med musiken. Varning, du riskerar en tidsresa till 1980-talet. : https://open.spotify.com/track/029NqmIySn1kOY305AAhxT?si=3MEcAQt8Q4aDjNy9hTs2CA&utm_source=copy-link

Håller som sagt på att plocka upp boken, men en snabb översyn ger vid handen att många skildrar klassisk musik. Dans verkar också vara ett populärt tema. Den kompletta listan på medverkande författare finns här, på Miramir Förlags hemsida. http://www.miramir-forlag.com/2021/03/14/vinnarna-i-tavlingen-musik-ar-korade/

Jag har ett antal exemplar av antologin till salu till ett pris av 180 kr plus eventuell frakt, eller enligt överenskommelse om leverans. Hör av er via kontaktformuläret.

Nydiktat på poeter.se

Ekelöfs översättning av Thinsz Geza inspirerade till denna.

https://www.babelmatrix.org/works/sv/Ekel%C3%B6f%2C_Gunnar-1907/Ge_mig_gift_att_d%C3%B6_eller_dr%C3%B6mmar_att_leva%E2%80%A6/hu/49330-Meghalnom_m%C3%A9rget_adj

Drömmar att leva

”Ge mig gift att dö eller drömmar att leva”
Jag väljer drömmarna varje gång
Drömmarna håller mig på benen
Något att sträva mot

Jag går till och från busshållplatsen
Hemköp och bokhandeln
Kyrkan ett par gånger i veckan
Min värld

Jag har tjugo biblioteksböcker hemma
Högar med olästa
Någon gång ska jag öppna dem
När stjärnorna står rätt

Jag skriver så mycket jag klarar
När jag kan fixera min blick
Men i valet mellan giftet och drömmar
Väljer jag själv

Kulturtips:C-o-n-t-a-c-t

Vädret var trots en regnskur på förmiddagen på vår sida framåt kvällen. Vi samlades åtta personer vid universitetsbiblioteket vid Hagakyrkan, och fick hjälp att logga in och starta appen. Därefter fick vi ta på oss våra medhavda hörlurar och efter ett ljudtest drog pjäsen igång. Vi fick följa efter skådespelarna runt Haga kyrkoplan i 50 känsloladdade minuter.

Jag var igår kväll på utomhusteater på Haga kyrkoplan. Pjäsen ges även vissa dagar på Gustaf Adolfs torg. Pjäsen heter C-o-n-t-a-c-t, är ursprungligen skapad på franska av Musidrama och Bureau Sauvage, från en idé av Gabrielle Jourdain och spelas i Göteborg på engelska och franska av GEST, Gothenburg English Studio Theatre.

I hörlurarna får vi följa skådespelarna, både deras tankar och det de säger högt till varandra. Ändå märker jag att människor, som passerar vår grupp och skådespelarna, undrar vad som pågår. Jag hoppas att några av dem tar reda på nya datum för pjäsen. Några ytterligare datum finns på GEST:s hemsida och eventuellt kommer fler.

Pjäsen följer en ung kvinna som kommer till parken och slår sig ner på en bänk, uppslukad av sina egna tankar. Som mest har hon två-tre tankar på gång samtidigt som studsar runt i publikens hörlurar, tillsammans med musik hon sjunger med i. En man kommer och slår sig ner bredvid henne. Och ett samspel utvecklas.

En pjäs om hur händelser påverkar människor, hur den sociala distansen tär på oss. Den berör psykisk hälsa och mediciner. För mig kändes den mycket angelägen och jag är glad att få ha tagit del av den här upplevelsen. Jag rekommenderar att ni kollar efter biljetter.

Inlägget är inte sponsrat.

Kulturtips: Fönsterpoesi live från Lagerhuset

Råkade i morse se en blänkare på sidan med kulturhändelser i GP, om att det skulle finnas ett evenemang kallat Fönsterpoesi live från Lagerhuset med diktuppläsning idag kl 12.30 på Facebook. Det fanns även möjlighet för 8 personer (enligt nuvarande regler) att stå utanför fönstret på Lagerhusets parkering.

Evenemanget går även att se i efterhand på Facebook. Här är en länk till Fönsterpoesi live från Lagerhuset.

I dagens fantastiska program ingick dikter av Sara Garib och Kennet Klemets, samt musik på violin av Mikael Johanson. Båda poeterna läste sina dikter tydligt och levande, och texterna var tankeväckande och engagerande. Programmet var ca 25 minuter. Louise Halvardsson var konferencier, och berättade om evenemanget och dess kontext i planerade evenemang i Göteborg.

Detta program kommer att följas av liknande de två kommande fredagarna, 28 maj och 4 juni 2021 kl 12.30. Vårens andra fönsterpoesitillfälle bjuder på poeterna Sayam Shortip och Olivia Bergdahl. Det blir också musik av Carita Jonsson. Länk här. Vid det tredje tillfället, den 4 juni som också är Göteborgs 400-årsjubileum, medverkar poeterna Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) och Frej Haar, och Kristina Issa står för musiken. Jag kommer att uppdatera med länkar när evenemangen har varit.

Efter jag sett evenemanget idag rusade jag till min lokala bokhandel, Lohrs Pocket MedMera, för att se om jag kunde hitta någon bok av Sara Garib och/eller Kennet Klemets – så fint var det att få ta del av dagens uppläsning. Visst är vi hungriga på kultur efter mer än ett år av inställda evenemang. I poesihyllan i bokhandeln fanns Beröringen av Kennet Klemets från 2013. Den går upp på min läslista!

Fönsterpoesi är ett samarbete mellan Författarcentrum Väst, Göteborgs Litteraturhus, Kulturstrategiska enheten på Kulturförvaltningen, Göteborgs bibliotek och kulturhus, ABF, Folkets hus samt Näringslivsgruppen och Göteborgs 400-årsjubileum på Göteborg & Co. (Källa: Fönsterpoesi live från Lagerhuset, på Facebook)

Göteborg Film Festival 2021

Det här året har jag kunnat se fler filmer på festivalen än någonsin tidigare. Tack vare att filmerna endast går att streama får jag ta del av dem hemifrån min soffa. Jag är så tacksam.

Förra året, innan pandemin kom till Sverige, gick jag faktiskt på Göteborg Film Festival på bio. Jag såg några filmer på Göta, Roy och Biopalatset. Men det var förknippat med stor stress att sitta i salongen. Tidigare än förra året var det många år sedan jag gick på festivalen. Jag har inte orkat.

Hittills, på festivalens nionde dag, har jag sett fjorton filmer. Mest nordisk film. Jag skriver en lista längst ner i inlägget med vilka filmer jag sett och har kvar att se.

Om jag fick önska, skulle det även nästa år vara möjligt att se filmer digitalt.

Filmer jag har sett: Tove (Finland, om Tove Jansson) , The Killing of Two Lovers (USA) , Aalto (Finland, dokumentär om Alvar och Aino Aalto) , Undine (Tyskland), Rosa’s Wedding (Spanien) , Persona Non Grata (Danmark), Never Gonna Snow Again (Polen), Time to Pause (Storbritannien, om pandemin och möten), Slalom (Frankrike), Molecules (Italien, om Venedig under pandemin), Gritt (Norge) , The Father (Storbritannien/Frankrike), En runda till (Danmark), MLK/FBI (USA, om hur FBI skrämdes av och avlyssnade Dr Martin Luther King Jr)

Kvar att se: Sweat (Polen/Sverige), Knackningar (Sverige)

Novelltävling ”Upp i det blå” från Lohrs Pocket MedMera

Fantastiska bokhandeln Lohrs Pocket MedMera på Kapellplatsen i Göteborg utlyser en novelltävling. Temat som novellen ska tolka är ”Upp i det blå”. Novellen får vara maximalt 5000 tecken på 1,5 radavstånd.

Du kan vinna ett fint pris från Novellix. Lohrs Pocket MedMera lägger gärna ut den vinnande novellen på hemsidan och bjuder in till högläsning av den efter pandemin.

Vässa pennor och tangentbord och börja skriva! Novellen mejlas till sigrid@pocketmedmera.se senast den 28 februari 2021.

Uppdatering 8 maj 2021: Nu finns de vinnande novellerna att läsa på Lohrs Pocket MedMeras hemsida. Grattis till vinnarna, Sarina Sandman och Stephan Cedergren.

Långt kvar till mars – ny dikt

En nyskriven dikt apropå något som jag hörde i helgen. Talaren utgick från en dikt av Anna Greta Wide, som skriver ”Men nu är det mars”.

I våra liv idag känns det som om det är långt kvar till mars. Det är långt kvar till hoppet. Varje dag översvämmas vi av dödssiffror och nya restriktioner. Vi vet ännu inte om vi får se våra nära och kära till jul, som bara är drygt två veckor bort. Tillvaron är osäker och dyster. Om detta handlar min dikt.

Långt kvar till mars

Tre mörka månader

Trösten utom räckhåll

Tror vintern stannar kvar


Ett avstånd i våra kläder

Paus i våra andetag

Söker symptom

Redan så rädd

Omtanke i coronatider – lästips

Jag är ju van att vara hemma större delen av tiden, på grund av bristande ork . Men just nu tvingas många andra ovana till samma sak.

Jag vill dela frilansjournalisten och skrivarvännen Kerstin Rauserks debattartikel i Göteborgs-Posten om vikten av att tänka på sina medmänniskor i coronatider. Här är en länk: http://www.gp.se/1.26243885

Följ Krisinformation för de senaste åtgärderna och information: https://www.krisinformation.se/detta-kan-handa/handelser-och-storningar/20192/myndigheterna-om-det-nya-coronaviruset

Ta hand om er alla där ute. Bit inte familjen utan ta det lugnt. Det kommer att gå över.

Upday har sammanställt en lista med tips på hur man tacklar hemmakarantän och pratar med barnen om smitta. https://news.upday.com/sv/sa-klarar-du-hemmakarantanen/

Läsning i coronatider: Nu är allt vi har

Jag var i början av mars på tyst retreat på Styrsö. Tid i tystnad är för mig tid för läsning och reflektioner – förutom tidebönerna och mässan vi hade tillsammans.

På retreaten läste jag Robert Erikssons bok Nu är allt vi har (2016). Robert Eriksson är pastor och föreståndare i Betlehemskyrkan här i Göteborg.

Nu är allt vi har – det är en titel som känns brännande nu i coronatider. Det är enligt författaren receptet på att känna sig verkligt levande. ”Varken det förflutna eller framtiden existerar ”, står det på baksidan. Boken tar avstamp i Predikaren i Bibeln – verser från Predikaren omger de olika delarna av Nu är allt vi har. ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.” Predikaren känns lätt som en väldigt dyster bok, men det argumenterar Eriksson mot.

I centrum av boken står att göra det som är ens sanna identitet. ”Hur skulle mitt liv se ut om jag inte arbetar och umgås med mina närmaste för att bli älskad, utan för att jag redan är älskad?” Svaret på det är vår sanna identitet. Och, som Robert Eriksson påminner oss: vi är redan älskade.

Robert Eriksson levandegör en kväll på Ullevi med Foo Fighters – den legendariska där Dave Grohl föll av scenen. ”Så skört är livet. Och det vet vi alla innerst inne.” Desto starkare blir känslan när Grohl kommer tillbaka till scenen och fansen, och man får dela den stunden. Robert Eriksson ger även i andra böcker exempel på populärkultur när han pratar om tro: till exempel Hungrigt hjärta (2018), där utgångspunkten är låtar av Bruce Springsteen. Den står på min att läsa-lista.

Men visst är det nyttigt att påminnas om att leva mer i nuet – så här i livet med hotande sjukdom mer än någonsin. Och jag är glad för att ha Robert Erikssons bok som sällskap när jag begränsar mina kontakter.

Normstorm

Make creativity your talent

Jenny Enochsson

Skrivarblogg

Tistelblomma

Litterär sajt

Anna Gable

Skrivtjänster – Språkkonsult – Författare

Agnes Hillert

skriver, ger textrespons och leder workshops

Tootsie Of Sweden

A swedish storyteller with a love for photography. Taking a train trip through Europe august 2019.

Så du tror du är författare

En skribents vardag av och med Päivi Karabetian

RomComDojo

Just for a laugh

Hallvi reads

an escapist's book adventures

Petronellas Författarliv

Drömmar är inte omöjliga, bara arbetsintensiva.

Åsa Öhnell - barnboksförfattare

Spänning och feelgood!