Ny fin recension på Folktro

Det har kommit en ny fin recension på Folktro. Läs den på Päivi Karabetians blogg Så du tror du är författare:

Övernaturliga väsen kommer till liv igen i Folktro https://wp.me/p5PkK1-wH

Du kan köpa boken genom att skicka mig ett meddelande med kontaktformuläret här på bloggen. Den kostar 170 kr plus eventuell frakt.

Recension på Folktro

Jag har fått tips om en fin recension av antologin Folktro. Den som skriver är Lexie på bloggen Tusen sidor, och så här skriver hon om min novell, Dödsdansen:

Dödsdansen har ett mäktigt, välformulerat och djupt språk, och jag gillar kopplingarna till nutid.”

Jag blir särskilt stolt över berömmet för språket. Om du vill läsa hela recensionen finns den här: https://www.tusensidor.se/2020/01/folktro.html?m=1

Och om du vill köpa ett ex av Folktro kan du skicka mig ett meddelande här: https://cathrinsbokskap.wordpress.com/kontakta-oss/

Boktips: Till det bittra slutet

Till det bittra slutet är en thriller av Eva Dolan. Av henne har jag tidigare läst Lång väg hem och Efter din död. Till det bittra slutet är fristående från hennes serie deckare med kommissarie Zigic och kriminalinspektör Ferreira.

Till det bittra slutet utspelar sig i London. En våg av rivning och nybyggnation rasar genom staden, och några invånare i ett höghus vägrar flytta. Där är scenen där boken utspelar sig.

Vi får i boken följa två kvinnor. Ella Riordan är en ung samhällsaktivist som blivit känd när hon misshandlats av polis i samband med en demonstration. Hon är en bloggare med tiotusentals följare och ställer till med en stor fest för att fira att hennes projekt blivit finansierat. Molly är en aktivist och fotograf i sextioårsåldern, som ska delta i projektet. Under festen går något mycket snett. Och kvinnorna står med en gemensam hemlighet som när som helst kan avslöjas.

Vi får följa Molly framåt i tiden efter händelsen, och Ella bakåt, tills bakgrunden till händelsen står klar för både läsaren och Molly. Boken är mycket spännande, och sättet den berättas på ökar intresset för historien. Boken berättar om situationen i London och fler storstäder, där de som jobbar i stan inte har råd att bo där. Till det bittra slutet är en spännande och intressant bok, som jag varmt rekommenderar.

Boktips: Olive Kitteridge

Olive Kitteridge är en bok av Elizabeth Strout. Av henne har jag tidigare läst Mitt namn är Lucy Barton. Den här boken är skriven tidigare, och gavs även ut på svenska 2015 men finns nu i pocket.

Olive Kitteridge är en outhärdlig människa. Dömande, ständigt med taggarna utåt. Hennes liv belyses i boken genom korta berättelser där hon sällan själv står i centrum. Istället är det grannar, gamla elever från hennes tid som högstadielärare i matematik, och anhöriga som oftast är i berättelsernas fokus. Boken utspelar sig i Maine på den amerikanska östkusten.

Men under bokens gång lär vi känna Olive Kitteridge bättre, och vår sympati för henne ökar när vi ser hur hennes liv har varit. Berättelserna och situationerna belyser Olive skickligt, och vi förstår att hon verkligen gör sitt bästa med det hon har.

Boken är fängslande. Elizabeth Strout är en skicklig författare som kan ta en osympatisk person och få oss att hysa sympati för henne i bokens slut. Det förvånar mig inte att höra att boken belönades med Pulitzerpriset 2009. Boken finns i pocket hos en bokhandel nära dig. Den har också blivit en Emmy-belönad tv-serie och finns på HBO Nordic.

Läsning i coronatider: Det här kommer göra ont

Härom natten satt jag uppe till två och läste Adam Kays memoarer från AT- och ST-tjänstgöringen: Det här kommer göra ont. Bokens omslag marknadsför den som ”Den hysteriskt roliga bästsäljaren”. Det är ingen överdrift.

Trots att maken har släckt lampan kan jag knappt hålla mig från att läsa valda delar högt för honom. Det här är ingen bok att läsa offentligt: den riskerar att framkalla gapskratt.

Boken består av dagboksanteckningar från brittiska sjukhus, där Adam Kay gjorde några riktiga hundår som obstretiker och gynekolog. Han verkar ha bott på sjukhusen – dessutom får han byta placering fyra gånger, enligt NHS system. En av gångerna förväntas han till och med inställa sig på ett nytt sjukhus innan han gått av sitt sista skift på det gamla.

Han har en enorm medkänsla med sina patienter – något mindre med deras partners. Cheferna inom vården och politiker har han mindre till övers för – han konstaterar att parkeringsautomaterna utanför sjukhuset har högre timlön än han själv. Han berättar om missade bröllop, om att gå på en patients begravning – som cheferna inte ville han skulle göra – och om alla sjuka saker han får se på akuten. Misslyckade sätt att framkalla värkar, tokiga idéer för förlossningar.

Idag jobbar inte Adam Kay som läkare. Istället skriver han manus till teveserier (mestadels inom komedi).

Det här är ingen läsning för känsliga. Det är en grafisk och öppenhjärtig skildring av livet på förlossningen. Står man bara ut med det så är boken mycket underhållande. Som det står på baksidan: ”fullt av komiska reflektioner, märkliga patientfall, hjärtskärande öden – och oroväckande många främmande föremål på fel ställen.”

Att göra hemma. Rashomon.

Till att börja med: jag är inte sjuk. Lite snuvig. Så jag stannar hemma. Av omtanke om mig själv och andra. Så jag tänkte börja en serie på bloggen med saker att göra hemma.

Jag går en skrivkurs på nätet (Masterclass för Margaret Atwood) där jag tips om att se Rashomon (svensk titel Demonernas port) (1950) av Akira Kurosawa och lägga märke till berättarröst och struktur. Det hände sig så att vi hade den i vår samling dvd-filmer (tack vare maken). Så den såg jag om igår kväll.

Rashomon utspelar sig i 1100-talets Japan. Filmen berättar samma händelser (en våldtäkt och ett mord) ur tre synvinklar, som motsäger varandra. Scenen är en domstol, och den mördade hörs genom ett medium. Vem talar sanning? Och till slut blir frågan: vad är sanning?

Det sättet att berätta en historia på film var nytt 1950. Senare har det använts i filmer som De hänsynslösa (Reservoir Dogs), De misstänkta (The Usual Suspects), och Spring Lola. (Maken lägger till I sanningens namn Courage under fire) med Meg Ryan och Denzel Washington till listan). Filmen blev Akira Kurosawas genombrott utanför Japan och början på en lång karriär. Den är en milstolpe inom filmen. Den blev senare en pjäs på Broadway och en amerikansk nyinspelning gjordes.

Att se film är ett förslag på något att göra hemma i isolering. Rashomon hade vi hemma, på dvd med engelsk text. Kanske finns den, eller något av de andra tipsen, att hitta på någon streamingtjänst?

Uppdatering: Demonernas port finns att strömma på biblioteket, Cineasterna. Länk här. https://www.cineasterna.com/sv/library/82/search?search=Demonernas+port+

(Källor: Rashomon Special edition, Book extracts, Wikipedia )

The Artist’s Way – Lev kreativt

Jag arbetar just nu med en klassiker inom skrivande: The Artist’s Way (1992) av Julia Cameron. På svenska finns den i en ny utgåva med titeln Lev kreativt (2019).

Jag har arbetat mig genom boken tidigare, för ungefär fem år sedan. Sedan kom livet emellan, vi hade hantverkare hemma några veckor och jag tappade bort min dagliga morgonrutin med skrivande. Och nu försöker jag återerövra rutinen.

Jag har som mål att skriva varje dag, men jag är bara på vecka 2 än så länge och vill inte uttala mig om hur det går än så länge. Två veckor är för lite för att etablera en vana, tror jag.

Boken innehåller en metod på tolv veckor, där du ska skriva tre sidor varje morgon – morning pages, morgonsidor på svenska – och varje vecka ha en ”konstnärsträff” – artist date – med dig själv. Jag har haft min första idag och varit en stund på Kronhusbodarna, ett kulturcentrum i centrala Göteborg, och sett smycken, keramik och *hrmmm* Göteborgs Choklad och Karamellfabrik. En ”konstnärsträff” jag inte får ha för ofta.

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård

Jag har skrivit om Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård på SkrivarSidans bokblogg. Läs inlägget här.

Bild: Irene Svensson Räisinen, SkrivarSidan

Magnus R Lindgren: Detta privata

Jag fick ett recensionsex av Magnus R Lindgrens Selma-prisnominerade bok Detta privata. Den kom ut på Lea Libri förlag i likhet med hans förra bok, diktsamlingen Om det inte hänt hade jag inte blivit. Selmapriset är ett pris för bästa egenutgivna bok, som delas ut varje år av Vulkan och Tidningen Skriva och Detta privata var nominerad för 2019 års pris.

Detta privata är till formen en experimentell kortroman. Den består av en konversation på Messenger, några kortare berättande avsnitt och ett antal dikter. Den skildrar en romans mellan en ”Hon” och en ”Han” över en tidsrymd av några månader. De är vuxna, har båda skilsmässor bakom sig och barn i dessa kraschade förhållanden. De har dejtat andra ett tag och är rutinerade ”nätdejtare”. De flirtar, talar om sina fantasier och drömmar. Han är poet, vilket intresserar henne – mot slutet av boken skriver hon också en dikt.

Detta privata är ogenerad i både språkbruk och samtalsämnen. Det är mycket möjligt att det speglar hur nätdejtandet ser ut, jag har helt enkelt ingen kunskap om detta. Klart är dock att de båda kontrahenterna är mer sårbara än de låtsas om och deras självsäkerhet är ofta på ytan – särskilt gäller det ”Han”, vars tankar vi också får en glimtvis inblick i, i prosamellanspel inskjutna i Messengerkonversationen.

Frispråkigheten i Detta privata passar kanske inte alla läsare. För mig andas samtalet mellan karaktärerna bitvis en desperation: om de gärna vill att det ska verka bra så kanske det blir så. De ses, men möts de någonsin på riktigt?

De delar av boken jag tycker bäst om är Magnus R Lindgrens dikter, som är koncentrerade och uttrycksfulla. Här ett utdrag ur dikten ”Tid och rum”:

bland klipporna

kändes bestämt

förnimmelsen

några ögonblick

en flyktig förening

och bohusländsk granit

Två böcker av Kristina Suomela Björklund

Jag har läst två böcker av Kristina Suomela Björklund. Dels första delen i fantasyserien om Azoria som är skriven för ungdomar och heter Azoria: Återkomsten, dels Karne: Skriet från häxberget som är skräck för vuxna. Azoria: Återkomsten har jag fått som recensionsexemplar, och Karne: Skriet från häxberget har jag fått rekommenderad, och varit nyfiken på.

Det är två händelsetäta böcker, och i båda är steget mellan ”verklighet” och ”dröm” kort. För båda böckerna, trots att de tillhör genren fantastik, inleds i vad vi skulle kunna kalla vår ”vanliga” värld.

Karne: Skriet från häxberget handlar om Märit, som jobbar på ett förlag som ska ge ut en bok om häxprocesserna i Ångermanland på 1600-talet och blir indragen i en mängd mystiska skeenden, som kommer att hota hennes tillvaro. Boken är suggestiv med mycket syner och drömmar, och beskriver hur alla Märits sinnen långsamt förvrids. Märit kommer att befinna sig i två olika tidsåldrar, där hennes handlingar i den ena tiden också får konsekvenser i den andra.

Boken om Karne innehåller mycket fakta om häxprocesserna och om 1600-talsmanualen för häxjägare: Häxhammaren. Min uppfattning är att författaren har satt sig väl in i sitt ämne. Och att huvudpersonen, Märit, är inblandad i att framställa in bok om häxprocesserna är ett smart drag för att få berätta mycket historiska fakta.

Azoria: Återkomsten är en bok med spännande handling, som borde intressera unga läsare. De kan säkert identifiera sig med den unga huvudpersonen Mira, som undan för undan upptäcker kungariket Azoria. Eventuellt kan bokens format avskräcka ovana läsare – den är drygt 450 sidor lång, och är den första delen i en planerad serie.

Nu kommer jag att söka rätt på andra böcker av Kristina Suomela Björklund, med start med Bakom väggens dörrar och Inom cirkeln.