avkoppling – Sida 2 – Cathrins bokskåp

Hela kyrkan sjöng

Vi var i Vallerstad kyrka på annandagen och sjöng advents- och julsånger med Vallerstad Vokalensemble, Ingemar Hjerten på cello, Fredrik Alf på piano och liturg Petra Regnstrand. Vi har hittat den här programpunkten i det blad med alla gudstjänster i jul i Östergötland som mina föräldrar fått i brevlådan. Och jag ville vara med på någon av Petras gudstjänster i jul. Vi är gamla skolkamrater med ett gemensamt musikaliskt förflutet i Platens pipare, och vi var med på hennes prästvigning i juni.

Vi var på plats en halvtimme innan, eftersom slätten utanför Skänninge är en totalt vit fläck på kartan för mig. Trots att jag är uppvuxen i Östergötland har jag aldrig varit här förut. Varför skulle jag? På den tiden tog vi bara bussen till Linköping då och då. Staden hade sin lockelse – inte landet. Google maps hjälper oss dock att hitta rätt, och vi klarar det på första försöket.

Kyrkan badade i solsken, och där inne repeterade vokalensemblen. Vi tog ett försiktigt varv på kyrkogården, eftersom det var is och mycket halt. Kyrkogården var vacker, med en staty som påminde oss om Bo Setterlinds dikt om den gamle odalmannen: Döden tänkte jag mig så. Därefter sätter vi oss i kyrkbänken och njuter av repetitionen.

När klockan slår elva är vi väl ett trettiotal i kyrkan. Jag sjunger så starkt jag kan. Jag njuter av att sjunga och de flesta av psalmerna är välbekanta. Några exempel är Bereden väg för Herran, Hosianna, Det är en ros utsprungen, Ej upplysta gårdar och Dagen är kommen.

Vi åker tillbaka till Motala lätta i sinnet efter en trevlig timme, och tänker på Petras ord om att Gud kommer till oss hela tiden, och att portarna som ska öppnas är i våra hjärtan.

Bilden föreställer snideri från Vallerstad kyrka. Lubeckarbete, 1400-tal viskar en av kyrkobesökarna till mig när jag fotograferar.

Bokbytarklubben – en trevlig ide

Jag vill göra reklam för Bokbytarklubben. Varje månad kan du anmäla dig till att skicka och ta emot en bok från en ny bekantskap någonstans i Sverige. Du kan läsa mer här (Instagram).

Bilderna är det paket jag skickat respektive fått i brevlådan i december. Anmälan är sista veckan i månaden.

Ostprovning

Igår kväll var vi på ostprovning på Aschebergsgatans Ost & Delikatesser. Presentkort på provningen var makens födelsedagspresent från familjen förra året. Äntligen har vi lyckats få till att boka in oss, till ett av årets sista tillfällen.

Vid 19-tiden hälsade Cecilia välkomna till oss sammanlagt fjorton personer, som slagit oss ner vid bordet mitt i butiken. Där stod dukat med första omgången för provning: vitmögelostar. Till detta ett vitt vin, ett rött vin och ett litet glas portvin. Till oss som ville ha ett alkoholfritt alternativ bjöds Jus de Pommes, ekologisk äpplemust. Ett bra tips till den kommande julens ostbricka!

Totalt fick vi prova tio olika ostar ur fem kategorier: vitmögelost, getost, kittost, hårdost och blåmögelost. Som tillbehör, förutom drycken, serverades tre olika marmelader, kex och bröd, och bitar av gurka och sharonfrukt. Vi provade, skickade och pratade. Cecilia guidade oss kunnigt men ändå lättsamt, och lyhört för de frågor som ställdes vid bordet.

Efter två timmar gick vi hem, mätta, upprymda och med mängder av ny kunskap och information.

Bild från ostprovningen 28 nov. på Aschebergsgatans Ost & Delikatesser.

Boksnigelpost

Tisdagens bokpost blev liggande eftersom jag hade släktbesök, men nu har jag öppnat den. Det är tack vare instagramkontot @snigelpostklubben som kopplar ihop två personer som gärna vill skriva och få ”riktiga brev” på månadens tema, som är olika varje månad. Decembers tema är boktips, och givetvis ville jag vara med och både få och dela med mig av boktips.

Övre halvan av bilden är den bokpost jag har fått i min brevlåda från en ny bekantskap. Och undre halvan av bilden är den post jag har skickat själv. Och nu ska jag skicka bok och boktips till den person jag fått bok från, och vänta på post från den jag skickat till. Under tiden ska jag också skicka på temat Tropiksniglarna – tema är längtan till sol och värme.

Titanic The Exhibition

Jag har haft besök av min mamma och moster ett par dagar. Tillsammans var vi och såg utställningen om Titanic – Titanic The Exhibition – i Brunnsparken i Göteborg.

Utställningen var verkligen imponerande. Det är första gången jag har gått en hel utställning med audioguide på det här viset och när jag hörde att guidningen var en och en halv timme lång lät det väldigt krävande. Men det var det inte. Det var mycket intressant och givande.

Utställningen bestod både av rekonstruktioner, modeller och autentiska föremål från Titanic och systerfartyget Olympic, som ju var i trafik betydligt längre. Jag tyckte att utställningen gav mycket information samtidigt som den berättade om en rad individers öden – flera av dem svenska passagerare. Jag kan verkligen rekommendera ett besök om du är i eller kommer till Göteborg!

Fotot tas när man går in i utställningen och kan köpas när man lämnar den. Jag tycker att vi ser glada, pigga och förväntansfulla ut.

Bloggen på SkrivarSidan

Bloggen på SkrivarSidan är uppdaterad med en recension av mig. Den här gången har jag läst Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll. Boken är skriven av Volker Weidermann.

Boken ingår i sommarens och höstens böcker i Lohrs läseklubb på Lohrs Pocket MedMera i Göteborg. Det var så jag fick kännedom om den. Länk till hela listan i Lohrs läseklubb: http://pocketmedmera.se/lohrs-laseklubb/

Här är en länk till bloggen, där jag skriver om denna aktuella, välskrivna och engagerande bok om två stora författare. https://skrivarsidan.nu/bokblogg/exilforfattare-i-oostende-1936.html

Chiharu Shiota: The Distance

I onsdags var jag med Göteborgs Konstförening och såg Chiharu Shiotas verk The Distance på Göteborgs Konstmuseum. Vi fick en jättefin introduktion och guidning av Elisabeth Lindstrand. The Distance visas där sepember ut. Och jag kan bara uppmana dig som är i Göteborg att se detta fantastiska verk.

Chiharu Shiota (f. 1972) i Japan, verksam i Berlin sedan 1996. The Distance är en installation av röda garntrådar som går kors och tvärs i en enorm sal och svarta stolar inlånade från vanliga hem. När jag stod där i rummet under de låga trådarna upplevde jag en stark känsla av kroppslighet. Den röda färgen och det tunna garnet får mig att associera till blodkärl, sårbarhet och hur våra kroppar som människor fungerar likadant.

Den egna kroppen använde Shiota i sina tidiga verk, performanceverken Becoming Painting, där hon täckte sig själv med giftig, röd emaljfärg, som tog månader att slitas bort, och Try and Go Home, där hon rullade naken i en lergrop. Fotografier från dessa performanceverk fanns utställda på konstmuseet.

Installationen Where are we going?, med svarta och vita farkostliknande strukturer kryper nära oss uppifrån och utifrån. Som att vi är betraktare på bottnen och ser båtar passera på en upprörd sjö ovanför oss.

Konst på Tjörn

I slutet av semestern var vi och tittade på konst på Tjörn. Vi reste kommunalt (tåg och buss). Första dagen var vi på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn, andra dagen på Pilane. På akvarellmuseet har jag varit fem gånger förut genom åren, men det var första besöket till Pilane. (Medan jag skriver detta börjar jag inom parentes sagt undra om det heter ”i Pilane” eller ”på Pilane”. Och det kan jag ju fundera på tills någon hjälper mig.)

Nordiska akvarellmuseet har för närvarande en utställning som heter Fusion (pågår september ut) där konstnärer som redan är representerade på museet har fått skapa nya verk på plats, och samspela i utrymmet. Samtliga medverkande konstnärer finns i länken, och inkluderar exvis ett rum med Lars Lerin. För min del hade utställningen kunnat vara mer konstrastrik och kanske även större – men det säger jag bara för att det stod att den fortsatte på övervåningen, och där var det mest plats för eget skapande.

Pilane var nästa stopp i vår konstrunda på Tjörn. Att ta sig dit med buss från Skärhamn går utmärkt och tar ungefär en halvtimme med ett byte, även om bussarna inte går så många gånger per dag. Från busshållplatsen är det 800 meter att gå till utställningen – och nu ser jag på deras hemsida att det heter ”i Pilane”. Tack för den upplysningen. Även Pilane håller öppet september ut. Tillbaka till Göteborg var det fyra olika busslinjer inblandade, men det fungerade alldeles utmärkt.

Jag som inte har bästa balansen blev lite trött av att gå runt i en hage, för det var det länge sedan jag gjorde. Men upplevelsen hade jag inte velat vara utan. För mig talade utställningen om civilisationer, historia, utveckling och medvetande. Vi kan rekommendera att ta sig dit ganska tidigt, för runt lunchtid började parkeringsplatserna ta slut. Ännu en anledning att ta bussen. Förutom miljöaspekten, och möjligheten till vila.

Bilder från Pilane: Pool av Tony Cragg. Holding On av Maria Miesenberger. Earth av Ida Koitila. Universum i Människans Tanke av Helgi Gislason.

Längtan till tyst retreat

Förra hösten var jag på tyst retreat med Vasa och Johanneberg församling i Göteborgs skärgård. I våras var jag åter på en tyst retreat, den här gången på Lilleskog stiftgård med Lerums församling och Ett andetag. Nu längtar jag efter att åka på en tyst retreat igen. Att få vara tyst tillsammans i en grupp är verkligen befriande och välgörande.

Möjligheten till en inrutad dag med böner, gudstjänster och meditation. Att sitta och läsa i tystnad några stycken tillsammans. Att bekräfta varandras närvaro utan att behöva samtala. Att få en chans att komma ikapp.

Kanske skulle jag kunna åstadkomma en tyst plats hemma. Och jag har inte långt att gå till tidebönerna i Vasakyrkan på vardagar. Kanske skulle jag kunna tillåta mig att bara läsa, leva i nuet, tyst och koncentrerat hemma också. Men det är lättare om man lämnar sin elektronik hemma och samlas några stycken för några gemensamma dagar.

Om ni har kännedom om någon tyst retreat, helst i trakten av Göteborg, som är på gång snart, så tipsa mig gärna i kommentarerna.

Plötsligt bestämde jag mig

Före sommaren fick jag frågan om jag ville ta över som cirkelledare för vår bokcirkel på Frivilligcentralen Oscar, som vi har som studiecirkel hos Sensus. Jag tvekade, eftersom jag bara har varit med i cirkeln en termin och tänkte att det måste finnas någon som har varit med längre, med fler upparbetade poäng så att säga, som gärna vill ta över. Totalt har vi varit åtta deltagare i cirkeln.

Så resonerade jag i juli och hade bestämt mig för att tacka nej, till förmån för någon annan. Så kom jag till Oscar den första fredagen i månaden, som är när vi brukar ses och prata i en timme om den bok vi läst. Den här gången skulle den förra cirkelledaren avtackas. Som vanligt var jag där i väldigt god tid, och blev erbjuden en kopp kaffe av Anders. Han berättade lätt bekymrat för mig att ingen hade visat intresse för att leda cirkeln. Och innan jag hade hunnit tänka alltför många varv på det sade jag: ”Jag kan göra det.”

För visst verkar det spännande att vara cirkelledare? Att komma med lite bokförslag och tips, att administrera (även om jag måste lära mig allas namn lite bättre) och att vara ”tvungen” att vara på plats varje gång – att vara väntad. Jag tror faktiskt att jag är på en plats i mitt liv där jag kan klara av det här just nu.

Så nu sitter jag här med en deltagarlista som ska fyllas i, en lista på de senaste sextio böckerna (motsvarande drygt fem år) som gruppen har läst, och med uppgift att kontakta de i gruppen som inte var där förra fredagen och berätta vilken bok vi ska läsa. Det blir Emma Clines Flickorna, på föslag från en cirkelmedlem som var bättre förberedd än jag. Jag har redan läst den i en annan bokcirkel, och då hade vi ett bra samtal om den, så jag tror att det kan bli bra.

Jag tar gärna emot fler förslag på bra bokcirkelsböcker i komentarerna, om någon har en bra diskussionsbok på lager!