lästips – Sida 3 – Cathrins bokskåp

Två böcker av Kristina Suomela Björklund

Jag har läst två böcker av Kristina Suomela Björklund. Dels första delen i fantasyserien om Azoria som är skriven för ungdomar och heter Azoria: Återkomsten, dels Karne: Skriet från häxberget som är skräck för vuxna. Azoria: Återkomsten har jag fått som recensionsexemplar, och Karne: Skriet från häxberget har jag fått rekommenderad, och varit nyfiken på.

Det är två händelsetäta böcker, och i båda är steget mellan ”verklighet” och ”dröm” kort. För båda böckerna, trots att de tillhör genren fantastik, inleds i vad vi skulle kunna kalla vår ”vanliga” värld.

Karne: Skriet från häxberget handlar om Märit, som jobbar på ett förlag som ska ge ut en bok om häxprocesserna i Ångermanland på 1600-talet och blir indragen i en mängd mystiska skeenden, som kommer att hota hennes tillvaro. Boken är suggestiv med mycket syner och drömmar, och beskriver hur alla Märits sinnen långsamt förvrids. Märit kommer att befinna sig i två olika tidsåldrar, där hennes handlingar i den ena tiden också får konsekvenser i den andra.

Boken om Karne innehåller mycket fakta om häxprocesserna och om 1600-talsmanualen för häxjägare: Häxhammaren. Min uppfattning är att författaren har satt sig väl in i sitt ämne. Och att huvudpersonen, Märit, är inblandad i att framställa in bok om häxprocesserna är ett smart drag för att få berätta mycket historiska fakta.

Azoria: Återkomsten är en bok med spännande handling, som borde intressera unga läsare. De kan säkert identifiera sig med den unga huvudpersonen Mira, som undan för undan upptäcker kungariket Azoria. Eventuellt kan bokens format avskräcka ovana läsare – den är drygt 450 sidor lång, och är den första delen i en planerad serie.

Nu kommer jag att söka rätt på andra böcker av Kristina Suomela Björklund, med start med Bakom väggens dörrar och Inom cirkeln.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Till senaste bokcirkelsträffen hos Lohrs Pocket MedMera läste vi den hyllade bästsäljaren Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Boken har lovordats bland annat av Bill Gates på Goodreads.

Allt jag fått lära mig (engelska originaltiteln är Educated, utbildad) är en skildring av en svår och mycket ovanlig uppväxt. Tara och hennes sex syskon växte upp i en familj av preppers på landsbygden i Idaho. Familjen hade förråd av konserver, bensin och vapen, och ständigt packade ryggsäckar vid sängen – ifall de måste fly under natten. De hölls borta från skolan, och fick istället hjälpa till i faderns skrotfirma med hårt och farligt arbete. Familjen är mormoner, men med en egen tolkning av tron. Faderns, och storebror Shawns, tankevärld upptas mycket av begrepp som synd, och man är viss om Guds beskydd. Detta leder till att man svetsar på bränsletankar som sitter fast i bilar, och kör bil på nätterna i snöstorm – Gud är ju på familjens sida. Tyvärr får nonchalansen verkliga och svåra konsekvenser för flera av familjemedlemmarna, eftersom man inte tror på sjukhusvård utan behandlar med hemgjorda homeopatiska dekokter.

Tara försöker länge bryta sig loss och få en skolutbildning. Hon läser på egen hand in grundskolan och gör prov för att antas till Brigham Young University i en kvotgrupp för hemskolade – och kommer in. Tyvärr leder det till svåra konflikter med familjen. Familjens inre liv är präglat av svek och ilska. Tara diagnosticerar på en kurs i psykologi sin far som bipolär och paranoid. Jag känner igen mycket från den bok om konspirationsteorier som jag nyligen läste: Allt är en konspiration av Kent Werne. Läs vad jag skrev om den här.

Allt jag fått lära mig är en lysande skildring av en uppväxt utanför det vanliga, av en ung kvinna som mot alla odds erövrar språket och kunskapen. Jag skulle gärna läsa mer av Tara Westover i framtiden. Och jag rekommenderar den varmt till dig som vill ha en bok att diskutera i till exempel en bokcirkel.

Allt är en konspiration

Jag har samtidigt läst Kent Wernes bok Allt är en konspiration och sett säsong 7 av Carrie Mathisons öden och äventyr i Homeland. Det är som undertiteln till Kent Wernes bok kallar det: en resa genom underlandet. En resa med anklagelser, misstankar och paranoia.

I säsong 7 av Homeland ser presidenten, Elizabeth Keane, konspirationer mot sitt presidentskap överallt. Samtidigt som många ser henne som toppen av en konspiration. Bland annat en inflytelserik radiopratare, och en senator. Allt snurrar snabbare och snabbare för Carrie Mathison, vars psykiska problem blir allt svårare. Det är rent plågsamt för tittaren att se och höra hur hon mår. Jag kan inte ens titta på vinjetten med dess blinkande ljus och fragmentariska ljud – den stör min känsliga hjärna.

När jag läser Kent Wernes bok är det slående hur mycket av tv-seriens fiktion som bygger på verkliga föreställningar och personer. Där finns rena tokerier, som att världen styrs av rymdödlor. De vanligaste konspirationsteorierna verkar bestå av en gegga av antisemitism, misstro mot överheten och vad Werne kallar ”vardagsparanoia”.

Det är rent skakande att läsa Kent Wernes bok, att försöka sätta sig in i vad människor tror. Till exempel att Lee Harvey Oswald var oskyldig till mordet på John F Kennedy. Buden är många om vem som är skyldig och vad motivet var. Om terrordåd som utförts av andra än det vedertagna, etablerade sanningarna. Att konspirationsteoretikern upplever sig som sanningssägare, någon som genomskådat bluffen. Intelligentare än alla andra. Och hur alla försök att visa att konspirationsteoretikerna har fel anses bevisa att det finns en konspiration.

Och kungen av konspirationsteoretikerna har gått och blivit president.

Både tv-serien och boken är spännande, om än på olika vis. Gemensamt är också att båda berör mig mycket illa.

Au pair av Cecilia Hansson

Jag har bloggat på SkrivarSidan, och skrivit om boken Au pair av Cecilia Hansson. Jag hade förmånen att få höra henne berätta om den på Lohrs Pocket MedMera tidigare i våras. Du kan läsa inlägget här.

Bild: Irene Svensson Räisinen, SkrivarSidan

Anteckningar av Tua Forsström – bokbloggen SkrivarSidan.nu

Jag har läst diktboken Anteckningar av Tua Forsström – en av de nya ledamöterna i Svenska Akademin. Det är en finstämd och ömtålig bok om en stor förlust. Läs hela inlägget på SkrivarSidan:

https://skrivarsidan.nu/bokblogg/anteckningar-tua-forsstrom.html#more-47773

Maja Lunde: Binas historia

En sak som har oroat mig i vår var att jag (äntligen) läste Maja Lundes roman Binas historia från 2015. I boken varvas tre historier. William som 1852 i England skapar en ny bikupa. George som 2007 i USA möter en mystisk bidöd bland sina kupor. Och Tao, som i Kina 2098 arbetar med att pollinera fruktträd för hand.

Boken är en dystopi, samtidigt som utvecklingen den visar på inte är otänkbar, med monokulturer, bekämpningsmedel och sjukdomar bland bin. Det är det verkligt skrämmande med boken. Ändå vill Lunde förmedla ett hopp: det är inte för sent om vi tar detta på allvar. Men som art är vi människor beroende av andra arter som bin för vår föda. Det gör vi klokt i att inte glömma.

Boken är välskriven, och många avsnitt är drabbande. Jag tycker skildringen av hur George inte förmår kliva upp ur sängen är ett fint sätt att beskriva depression. Och Taos desperata sökande efter sin son i den obekanta, förfallna staden är en dystopi av rang, som leder tankarna till science fiction-landskap i filmer som Terminator eller Blade runner.

Så vad kan jag göra för bina? Vad kan jag som bor i stan göra? Jag har blommande växter på balkongen, bland annat blommande kryddor som timjan och rosmarin. Det finns biodlingar här i centrala Göteborg, bland annat i Trädgårdsföreningen och Botaniska trädgården.

Här är en länk till Naturskyddsföreningens kampanj för att rädda bina och sprida kunskap.

Av Maja Lunde finns nu romanenBlå hos din bokhandel.

Bilden visar ett svårt oskarpt bi, vilket jag tar på mig.

Hunger – Historien om (min) kropp av Roxane Gay

Har uppdaterat bloggen på SkrivarSidan med en bok jag har läst: Hunger – Historien om (min) kropp av Roxane Gay. Välkomna in och läs!

https://skrivarsidan.nu/bokblogg/hunger-historien-om-min-kropp-av-roxane-gay.html

Bild: Irene Svensson Räisinen, SkrivarSidan

Vid vansinnets rand 2 av Pebbles Ambrose Karlsson

Jag läser just nu mitt förhandsbokade exemplar av Vid vansinnets rand 2 av Pebbles Ambrose Karlsson. Jag har tidigare läst hennes böcker Jag vet inte var psykoser kommer ifrån och Vid vansinnets rand.

Liksom del 1 av Vid vansinnets rand är tvåan Pebbles Ambrose Karlssons blogg på 1177.se utgiven som bok – något som kallas ”blok” enligt uppgift på Adlibris sida. Vid vansinnets rand 2 ges ut av Whip media.

Jag läste bloggen när den fanns på nätet, men välkomnar en samling av inläggen som bok. Det ger mycket att repetera dem och att läsa dem som ett sammanhang.

Bloggen handlar om livet med en psykossjukdom, i Pebbles Ambrose Karlssons fall schizoaffektivt syndrom. Om kontakter med vården, om att försöka få ihop sin vardag trots begränsningar och om att försöka ge sig ut i den värld där människor har jobb, efter att ha varit frånvarande ett tag. Del 2 av Vid vansinnets rand beskriver också författarens nya roll som just författare, med releasefest, bokmässa och tv-framträdanden.

Boken är viktig för att öka förståelsen för oss som kämpar med psykisk ohälsa. Det är också ett dokument med igenkänning för den som söker mer information kring sin egen situation. Böckerna riktar sig också till politiker, vårdpersonal och beslutsfattare.

Jag rekommenderar Vid vansinnets rand 2 för den som vill läsa mer om psykisk ohälsa i allmänhet, eller specifikt psykoser. Den är skriven på ett sätt som är lätt att ta till sig, och de korta, bloggformade avsnitten underlättar för den som har svårt att orka läsa. Boken känns ärlig och uppriktig, och är lätt att följa med i.

Här är länk till Vid vansinnets rand 2 på Bokus och Adlibris.

Här är en länk till författarens hemsida, www.pebbles.se

Konsertbesök – Tomas Andersson Wij

Förra veckan gjorde jag en kraftansträngning och gick på konsert på Göteborgs konserthus, trots trötthet och stukad fot. Konserten var med Tomas Andersson Wij. Han sa under ett av sina långa mellansnack att Göteborgs konserthus är bästa konserthuset i landet, och det gillar vi i publiken.

Vid ett annat tillfälle berättar han att han nyligen firat 20-årsjubileum som artist, och när han får en stor applåd säger han att det är värt en applåd, ”så ute som det har varit att vara en kille med gitarr de senaste tjugo åren”.

Tomas Andersson Wijs texter går lätt att relatera till för mig som är född på 70-talet och uppvuxen i en medelstor stad i Sverige. De miljöer han målar upp i sina sånger kommer jag ihåg från min uppväxt och det är lätt att relatera till bilder av skolan och kompisarna.

Just nu har Tomas Andersson Wij en ny skiva ute. Den heter Splitter och innehåller material som skrivits tidigare. Dels sådant som skrivits till andra artister, dels sådant som inte passat in på tidigare skivor. Jag har lyssnat på den hemma, och den har en stillsam och vemodig ton. Flera av låtarna spelades också under konserten.

Sammantaget är jag väldigt glad att jag gick. Det var en helgjuten och ärlig kväll där Tomas Andersson Wij bjuder på sig själv och personliga, men allmängiltiga, historier. Jag tror att publikens uppskattning också gick fram. Bland det Tomas Andersson Wij berättar under kvällen är att han hade sin första konsert, och sin första publik i Göteborg.

Här är en länk till att se underbara Blues från Sverige på Youtube. Texten är så fantastiskt lågmält humoristisk och samtidigt vemodig, och målar en väldigt träffsäker bild av Sverige. Jag älskar rader som: ”Jenny limmar på webbdesignern/som var popstjärna 92”. Låten kommer från Stjärnorna i oss från 2004 och var ett av extranumren på konserten.

Intervju i Året Runt

Nu har jag en rolig nyhet att berätta! Jag är intervjuad i veckans nummer av Året Runt (nr 11, utkommer 7 mars 2019). Det är en jättefin intervju med fina bilder av mig i Vasakyrkan och Vasaparken, Göteborg.

Jag berättar om livet med psykisk ohälsa och hur livet förändrades av min hjärnblödning. Samma ämne alltså som min diktsamling Blessyrer från en lång väg hem, som också nämns i artikeln. Rubriken är ”När Cathrin vågade berätta vände allt”. Jag berättar också hur värdefullt det är för mig att ha funnit ett sammanhang i kyrkan.

Texten är skriven av Mathias Pernheim och bilderna är tagna av Magnus Gotander. Jag tycker att artikeln är välskriven och rekommenderar den till läsning.

Bild: Magnus Gotander, Året Runt