Tidigare i vår utlyste Lassbo förlag en tävling på temat Majorna. Jag har i perioder vistats en del där. Vi hade en kolonistuga där i många år, och vi har besökt både släkt och vänner där genom åren.
Detta är en bagatell till novell. Men skriven med stor glädje. Jag har fått besked att min novell inte vann tävlingen, så jag tänker att jag vill dela den med er här på bloggen. Vill ni läsa fler av mina noveller, så kontakta mig med kontaktformuläret för att köpa böcker. Trevlig läsning!
Farväl till Majorna
Vårvinden svepte runt Mariaplan: rufsade om i kön till Korv Kiosk, välte nästan ett par av de minsta i Plaskis, fick deras ömma föräldrar att lyfta upp dem och torka deras fötter på mjuktvättade frottéhanddukar inklämda under sulkyn. Gräset långt och stelt som ruccolasallad, vattnat av sporadiska regn och ännu mer av stänk från bassängen. Elvans spårvagn dundrade förbi, på väg till Saltholmen med badlängtande människor som inte rymdes i plaskdammen, packade tätt som glassrån i en plåtburk.
En sådan här dag hade vänsterpartiet hållit sommartal, och Gunnel var på väg därifrån med picknickkorg i handen och en prydligt hopvikt filt under armen. Hon gick nerför Ostindiegatan, där solen spelade över taken. Hon hälsade på folk hon kände, folk i rörelse, utanför butiker, på hållplatsen. De kände igen henne, många visste vad hon hette. Hon hade bott på gatan innanför i över tjugo år. Ingen visste att hon var på väg därifrån. Om hon hade uttalat det hade det blivit oåterkalleligt.
Hennes hjärta var tungt och ansiktet slutet. Hon tog ett outtalat farväl av såväl hus som växter när hon passerade dem. Den svartvita katten fick en snabb krafsning runt örat och vek sedan runt husknuten. Gunnel gick långsamt uppför den gistna trätrappan, pausade med båda fötterna samlade på varje steg. Att äntligen bo i ett hus med hiss var väl vad hon mest såg fram emot efter flytten. Likaså skulle det vara skönt med fönsterrutor som stannade kvar i sina ramar – i hennes kvarter föll glasen från skyn nu. Kittet hade gett med sig, lossnat av väder och vind och plockats av kråkfåglar till bomaterial.
Inne i lägenheten: kartonger staplade tre högt i alla rum. De var märkta med svart tusch: Kök. Sovrum. Badrum. Kartongernas tidigare användning var markerad i grönt och blått: Dannes böcker. B-porslin, vinden. Allt vi äger och har.
I lägenheten ovanför skramlade ett dammsugarmunstycke över golvplankorna. Gunnel satte sig vid bordet i köket. Det var en av få saker som fortfarande stod på sin invanda plats i bostaden. Jag måste sluta tänka på det som hemma, tänkte hon. En solblekt, löst virkad duk var draperad snett över bordsskivan. Ikväll, och frukost imorgon. Sedan stänger jag det här kapitlet, tänkte Gunnel.
Hon fick aldrig veta vem av grannarna som låg bakom meddelandena. Hennes blå, klumpiga tvättlås hade fått arga meddelanden i bläck på ilsket avrivna remsor av frystejp, fästade på hennes lås varje gång hon råkade lämna det på bokningstavlan. ”Hör inte hit!!!” var en av de vänligaste. Sedan allt från ”Otillåtet” till en befallande uppmaning till fastighetsskötaren att ta bort låset snarast.
Detta hade eskalerat under lång tid.
Gunnels väninna, Asta, bad henne att vara försiktig. ”Hon låter inte stabil”, sa Asta – baserat på deckare och kvällstidningarnas frågespalter, antog Gunnel. Det var Gunnel som varit säker på att handstilen var en kvinnas, förmodligen i sextioårsåldern. Gunnel hade varit lärare hela sitt yrkesliv, och visste hurdan handstil som hade lärts ut vid olika tidpunkter. Hon hade även släktforskat sedan hon gick i pension, både i officiella källor som kyrkoböcker, och i generationers gamla brev, som funnit sin väg till hennes garderob genom arvsskiften och samlande. Handstil var Gunnels specialintresse. Till och med grafologi intresserade henne. Även om många avfärdade det numera måste det ju finnas ett korn av sanning i det.
Men att ständigt se sig om i trapphuset, att öppna dörren försiktigt och lyssna: det var inte så hon ville åldras. Även om hon kanske inte hade många friska år kvar ville hon kunna njuta av dem efter bästa förmåga. Den dagen hon ringde hyresvärden rusade både puls och blodtryck. Hon låg ner på den omsorgsfullt bäddade sängen när hon ringde. Det fanns en kö för byten, fick hon veta av den uttråkade kvinnan i telefonen, rösten hes av timmar i telefon. Tider och vilka lägenheter som kunde komma ifråga var inget de kunde uttala sig om. När Gunnel frågade om möjligheterna att få stanna i Majorna sa kvinnan: ”Det är många som vill bo där.” Sedan bytte hon ämne, frågade varför Gunnel ville byta. Gunnel blundade där hon låg på sängen, och ljög. Hon ville inte berätta att en granne, okänt vem, bedrev en anonym kampanj mot henne. Istället talade hon om sin drygt åttioåriga kropp, om höfter och knän, att vara i behov av en hiss. Om att vara ”till åren kommen”, ett uttryck hon avskydde. Det doftade snarare antiseptisk vårdavdelning än kaffe och hembakat mellan träd och rabatter på gården, med utsikter till en varm katt i knäet.
Imorgon skulle systersonen komma med den hyrda skåpbilen redan tidigt på morgonen. Hon skulle börja ett nytt liv på andra sidan älven, i ett högt hus på en gata hon aldrig varit på innan hon var på visningen för en månad sedan. De skulle bli tvungna att köra på GPS nästa gång också. Gunnel hade tagit reda på var spårvagnen till stan stannade, var närmsta mataffär fanns, vägen till apoteket och biblioteksfilialen. Men vad hon egentligen undrade var: var kan jag träffa människor? Var samlas alla för samtal och fika? Och: kommer de fortfarande att känna igen mig i Majorna? Om jag kommer hem.
Men innan hon var redo att flytta smög hon ner i den släckta, mörka källaren. Hon hade bokat tvättstugan en sista gång, för att vara säker på att få vara ensam där. När hon tryckt på lysknappen, och lysrören blinkat några gånger och sedan stabiliserats, såg hon att låset på bokningstavlan som vanligt täckts över av en remsa frystejp. Hon avlägsnade den, med ett tillkämpat lugn. Sedan satte hon upp en egen lapp på anslagstavlan.
”Till dig som sätter arga lappar på mitt tvättlås”, inleddes den. ”Jag lämnar låset i dina händer nu. Gör vad du vill med det. Bränn det under rituella former, ändra numret med märkpenna, kasta det i älven. Eller spara det som ett minne av en vunnen strid. Jag skulle föreslå att du pratar med någon om din rädsla. Det kan inte vara lätt att vara du. Jag förlåter dig. Gå med Gud. /Lås nummer 13.”
Gunnel släckte lampan på vägen ut, precis som trivselreglerna på den tunga dörren sa. Hon skulle aldrig mer befinna sig på den här platsen. Hon sa farväl till huset, med handen mot den svala, vitkalkade väggen. Sedan skickade hon ett meddelande till systersonen: ”Ser fram emot att ses imorgon. Allt är klart för flytten. Jag står för bullar när vi kommer dit, och pizza när vi är klara. Vi tar det lugnt. /Din gamla moster.”
Systersonen svarade innan hon släckte för natten. ”Så gammal är du inte. Inbilla dig inte att du slipper bära. Jag får med mig barnen, de får dra sitt strå till den berömda stacken. Jag vidarebefordrade löftet om mat. Vi ses vid åtta, pigga och glada – åtminstone de av oss som inte somnat i baksätet på den korta resan. /Stefan.”
Innan Gunnel släckte den sista kvällen i sitt hem tänkte hon att hon hade tur trots allt. Hon hade släktingar hon kunde räkna med att få hjälp av. Och vänner att besöka. Hon hade nästan trettio kartonger och två resväskor med saker som betydde något, och som hon kunde få med sig dit hon skulle. Hon var rimligt frisk, och hade känslorna under kontroll. Än hade hon nyfikenheten i sig. Hon skulle klara sig bra, var hon än bodde.
Cathrins bokskåp 