Det första längre stoppet på vår resa var Berlin, dit vi anlände en sen eftermiddag. På nästa förmiddag besökte vi Sammlung Boros, konstbunkern.
Innan vi åkte till Berlin hade jag läst ett par guideböcker. Karavan Puls Berlin (2017), som låter olika skribenter nörda ner sig i ett kapitel var, och förre Expressenkorrespondenten Jan Mosanders Berlin. Med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin (1999 – 2014). Båda dessa nämnde Sammlung Boros, konstbunkern. Den stod färdig 1942 som en riktigt, fungerande skyddsrum, helt över markytan. Den har nära två meter tjocka väggar, som hade härdat färdigt först på 1970-talet, vilket väl är anledningen till att den inte går att ta bort. Genom åren har den haft olika användningar, till exempel som fruktlager och technoklubb. 2003 köptes den av Christian Boros, som sedan 2008 har visat sina samlingar samtidskonst där, och även bor i ett nybyggt penthouse ovanpå med sin fru.
Den enda möjligheten att se konsten – och insidan av bunkern – är att delta i en guidad visning. Turerna som startar varje hel timme på engelska och varje halv timme på tyska varar en och en halv timme. Varje tur tar tolv personer, kan bokas tre månader i förväg, och återbud blir tillgängliga måndag och torsdag förmiddag. Vi var väldigt sent ute, men hade turen att komma med, dock med det lilla förbehållet att det var på den tyska turen. Vi valde att gå med i alla fall, trots att ingen av oss är flytande på tyska – vi resonerade som att det knappast skulle bli ett läxförhör efteråt.
Bunkerns tjocka dörr stod på glänt när vi kom dit. Interiören visar upp spår av alla dess tidigare liv – från den ålderdomliga, dammiga telefonen precis innanför dörren till klotter och gammal målarfärg, även om mycket av väggarna målats vita inför att konst ska visas upp på dem.
Bland de konstnärer som visas upp för närvarande är svenske Andreas Eriksson, vars verk som avbildar sorkhögar fick mig att associera till Ruben Östlunds film The Square som jag nyligen sett. Dessa sorkhögar är dock gjutna i brons. Brasilianske Paulo Nazareth har bland annat gjort ett par träknivar, som besökarna själva får göra tryck på papper av. Och i hela bunkern ekar belgiske Kris Martins verk Mandi XXI, en gigantisk svart display liknande sådana som före den digitala åldern brukade finnas på järnvägsstationer och flygplatser, och tugga fram siffror och bokstäver för att ge besked om avgångar och tider. Här dyker dock inget budskap upp, men verket kallar hela tiden på vår uppmärksamhet.
Ett besök på Sammlung Boros är varmt rekommenderat. Bunkern ligger en kort promenad från S-Bahn Friedrichstrasse. Här är en bild på boken från utställningen, och mitt tryck med Paulo Nazareths träkniv. Behöver jag säga att vår packning ökade i tyngd under hela resan?
Cathrins bokskåp 