Berlin – Cathrins bokskåp

Tågsemester dag 3 – Berlin dag 2

Årets besök i Berlin var vårt tredje tillsammans. Tidigare var vi där 2014 och 2018. Deutsches Historisches Museum, nära Museumsinsel i stadsdelen Mitte, var vi senast på 2014. Då tog vi oss fram genom forntid, medeltid och fram till cirka 1870.

Så där började vi årets besök. Vi gick upp ganska tidigt så vi skulle kunna vara där när de öppnade vid tio, åt frukost, checkade ut och lämnade våra väskor i bagagerummet. Sedan gick vi till Alexanderplatz och tog S-Bahn till Hackescher Markt. Därifrån är det enligt vägskyltarna 600 m till Historisches.

När vi kom innanför portarna tog vi hissen upp till övervåningen, plöjde genom utställningen med det långa benet före fram till ca 1870. Där slog vi av på tempot rejält och tog oss igenom industrialiseringen, socialdemokratins födelse, revolution och krig med Frankrike, Danmark och Österrike, Bismarck och Kaiser Wilhelm. När vi nådde fram till första världskriget bröt vi för lunch i museets kafe – Bratwurst med potatismos och surkål med Apfelschorle. Apfelschorle är en blandning mellan äpplejuice och mineralvatten och är jättegott – går även att göra på till exempel rabarber, svart vinbär, hallon, tranbär… vår gissning är att man blandar lika delar.

Deutsches Historisches Museum är ett modernt museum och väl värt ett (eller flera) besök. Jag tror inte att man behöver vara lika historieintresserade som vi för att uppskatta det, för det är ett verkligt rikt och framåtblickande museum. Tysklands historia är ju också i mångt och mycket Europas. Dels har de ju en tidslinje med föremål och tavlor, men det är också generöst med avstickare med exempelvis vardagsföremål som kläder eller möbler från olika epoker. Något som berörde mig särskilt mycket var propagandaaffischerna och affischer som sålde krigsobligationer från olika länder från första världskriget. Allt ges en kontext och ett sammanhang, samtidigt som det blickar framåt mot vår egen tid.

Efter lunch tillbaka in i utställningen. Vi gick igenom första världskriget och delar av Weimarrepubliken innan vi bröt för kaffe och delad ostkaka – tysk, syrlig – med rabarber. Delad därför att kakbitarna var jättestora. Sedan satt jag kvar i kafeet och läste en stund medan maken tog sig fram till 1933 innan vi blev tvungna att åka tillbaka till Alexanderplatz och hämta våra väskor för vidare färd mot Hauptbahnhof – Centralstationen – för att borda det österrikiska nattåget till Wien.

Det nattåget var bekvämare, inte bara för att vi fick snacks, bubbel och frukost på det, utan det var mycket modernare på alla sätt. Lite mindre backpacker, lite mer utflykt. Under kvällen och natten passerade vi genom Polen och Tjeckien innan vi gick av i Wien vid 7-tiden på morgonen och gick till vårt hotell precis vid stationen.

Läs om första dagen av vår tågsemester 2019 här

Bild: Deutsches Historisches Museums hemsida, http://www.dhm.de

Tågsemester dag 2: Berlin dag 1

Nu är vi hemma igen efter en och en halv veckas tågsemester i Tyskland och Österrikes huvudstad Wien. Bitvis höll vi ett högt tempo – vi besökte till exempel Tysklands fyra största städer på en vecka. (Berlin, Hamburg, München och Köln är rätt svar på den frågan.) Jag tänkte nu i en serie inlägg på bloggen berätta om hur vi har haft det och vad vi har gjort. För vi har verkligen hunnit göra mycket. Jag har åkt nattåg för första gången i mitt liv. Dels mellan Malmö och Berlin, dels mellan Berlin och Wien. Det var märkliga turer.

Mellan Malmö och Berlin ingick en färjetur mellan Trelleborg och Sassnitz, där vi utnyttjade tiden till att äta buffé och handla lite. Sedan stod vi länge stilla på en bangård i Sassnitz, innan vi på småtimmarna rullade vidare mot Berlin, där vi anlände 06.15. Vi tog oss vidare direkt med S-Bahn till vårt hotell på Karl Liebknecht Strasse, nära Alexanderplatz. När vi kom till hotellet vid 7-tiden på morgonen hade vi sådan tur att de hade ett rum vi kunde få checka in på direkt. Vi vilade en kort stund – natten hade nämligen varit ganska sömnlös – duschade sedan av oss Interrail-dammet och åt fin hotellfrukost.

Första dagen tillbringade vi några timmar på Stasimuseet. Vi tog U-Bahn – tunnelbana – först till Frankfurter Allee, som trots vad museet skriver inte är bästa hållplatsen. Vi tog oss ner i underjorden igen och åkte till Magdalenenstrasse, där museet ligger precis vid uppgången. Vi hade löst dygnsbiljett på kollektivtrafiken redan på Hauptbahnhof på morgonen. 7 € kostar den, och det åkte vi lätt för denna första dag.

Stasimuseet ligger på ett stort område som helt var tillägnat underrättelsetjänsten i DDR. Vi kom dit ganska snart efter att de öppnat vid 10. De övriga besökarna var främst skolklasser och turister. För ett par Euro extra kunde vi ta med oss varsin audioguide på svenska på turen. Det var klart värt pengarna – den var mycket informativ och mestadels var den på bra svenska.

Museet var uppdelat efter teman, som till exempel Stasis anställda, Stasis informatörer, spionutrustning – kameror dolda i till exempel knappar och fågelholkar ingick i utställningen. Andra våningen på museet var ministerns våning – fast på den tiden kallades den första våningen, och första våningen kallades övre bottenvåning, för givetvis ska ministern sitta på första våningen. Den våningen såg ut som om ministern bara gått ut och tagit en kaffe, och vi kände igen miljöerna från tv-serien Weissensee, som ju handlar om en familj som är Stasihögdjur. På översta våningen handlade utställningen om DDR:s fall och hur Stasidokument fortfarande pusslas samman efter att ha körts i dokumentförstörare.

Efter museet tog vi U-Bahn till Prenzlauer Berg där vi åt lunch i solen på en uteservering och sedan tog en promenad. Vi gick in i Zionskirche och läste om hur kyrkan och församlingen varit en del av motståndet både på 1940-talet mot nazisterna (Dietrich Bonhoeffer arbetade i kyrkan) och på 1980-talet mot DDR.

Vi tog spårvagnen till Friedrichstrasse, bytte till S-Bahn igen. Jag åkte tillbaka till hotellet och vilade några timmar, medan maken tog sig till Topographie des Terrors och gick igenom utställningen utomhus, som jag inte orkade förra året. När han kom tillbaka till hotellet gjorde vi oss i ordning och åkte till restaurangen Yafo på Gormannstrasse, som vi fått tips om i den trevliga boken Berlin för foodisar av Sara Berg, som vi skaffat på Lohrs Pocket MedMera före avresan. Vår trevliga svenska servitris tipsade om kvällens specialitet: långkokt lamm på hummus. Vi beställde också en sallad på grillade kronärtskockor och squash, och en tomatsallad. Allt med mycket chili. Efter maten, som var både jättegod och mycket, gick vi tillbaka till hotellet (inte långt) och kände oss mycket nöjda med vår första dag i Berlin.

Vi tågluffade ju även förra sommaren. Läs de inläggen med start här, juli 2018.

(Foto av Stasi Museum: Christoffer Monell)

En förmiddag i bunkern i Berlin

Det första längre stoppet på vår resa var Berlin, dit vi anlände en sen eftermiddag. På nästa förmiddag besökte vi Sammlung Boros, konstbunkern.

Innan vi åkte till Berlin hade jag läst ett par guideböcker. Karavan Puls Berlin (2017), som låter olika skribenter nörda ner sig i ett kapitel var, och förre Expressenkorrespondenten Jan Mosanders Berlin. Med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin (1999 – 2014). Båda dessa nämnde Sammlung Boros, konstbunkern. Den stod färdig 1942 som en riktigt, fungerande skyddsrum, helt över markytan. Den har nära två meter tjocka väggar, som hade härdat färdigt först på 1970-talet, vilket väl är anledningen till att den inte går att ta bort. Genom åren har den haft olika användningar, till exempel som fruktlager och technoklubb. 2003 köptes den av Christian Boros, som sedan 2008 har visat sina samlingar samtidskonst där, och även bor i ett nybyggt penthouse ovanpå med sin fru.

Den enda möjligheten att se konsten – och insidan av bunkern – är att delta i en guidad visning. Turerna som startar varje hel timme på engelska och varje halv timme på tyska varar en och en halv timme. Varje tur tar tolv personer, kan bokas tre månader i förväg, och återbud blir tillgängliga måndag och torsdag förmiddag. Vi var väldigt sent ute, men hade turen att komma med, dock med det lilla förbehållet att det var på den tyska turen. Vi valde att gå med i alla fall, trots att ingen av oss är flytande på tyska – vi resonerade som att det knappast skulle bli ett läxförhör efteråt.

Bunkerns tjocka dörr stod på glänt när vi kom dit. Interiören visar upp spår av alla dess tidigare liv – från den ålderdomliga, dammiga telefonen precis innanför dörren till klotter och gammal målarfärg, även om mycket av väggarna målats vita inför att konst ska visas upp på dem.

Bland de konstnärer som visas upp för närvarande är svenske Andreas Eriksson, vars verk som avbildar sorkhögar fick mig att associera till Ruben Östlunds film The Square som jag nyligen sett. Dessa sorkhögar är dock gjutna i brons. Brasilianske Paulo Nazareth har bland annat gjort ett par träknivar, som besökarna själva får göra tryck på papper av. Och i hela bunkern ekar belgiske Kris Martins verk Mandi XXI, en gigantisk svart display liknande sådana som före den digitala åldern brukade finnas på järnvägsstationer och flygplatser, och tugga fram siffror och bokstäver för att ge besked om avgångar och tider. Här dyker dock inget budskap upp, men verket kallar hela tiden på vår uppmärksamhet.

Ett besök på Sammlung Boros är varmt rekommenderat. Bunkern ligger en kort promenad från S-Bahn Friedrichstrasse. Här är en bild på boken från utställningen, och mitt tryck med Paulo Nazareths träkniv. Behöver jag säga att vår packning ökade i tyngd under hela resan?