Den åttonde mars snöade det åter hela dagen. Jag sammanstrålade med en vän på busshållplatsen för att äta en bit och gå till GöteborgsOperans kvinnodagsfirande. Det var roligt att ta med en vän som inte går så ofta på Operan som jag – vi har haft abonnemang i många år nu – och programmet var unikt. Under titeln Ljusning bjöds vi en afton med enbart kvinnliga kompositörer. Operans orkester spelade under ledning av Ruut Kiiski. Solister var Matilda Paulsson, mezzosopran, Yuki Tashiro på violin och Alexander Hambleton på horn.
Programmet vittnade om villkoren för kvinnligt skapande under de senaste seklen. Elfrida Andrée (1841-1929), som vann en komponeringstävling där bidragen lämnades in anonymt, men hade svårt att få sina verk framförda. Vi fick veta att hennes opera Fritiofs saga, med libretto av Selma Lagerlöf, kommer att uruppföras på GöteborgsOperan under nästa spelår. Alma Mahler (1869-1937), som av sin berömde make Gustav Mahler ombads att sluta komponera när de gifte sig och istället ta hand om honom. En stor del av hennes verk gick förlorade under andra världskriget. Och Germaine Tailleferre (1892-1983), elev till Maurice Ravel och medlem av franska tonsättargruppen Les Six, som komponerade under pseudonym för att skona sin fars känslor. (Källa: GöteborgsOperan)
Jag är glad över att leva i ett samhälle och en kontext där jag inte behöver någons godkännande för att välja vad jag vill göra. Där kvinnliga utövare är fria att publicera sig. Där en förlagschef lika gärna kan vara kvinna eller man. Där verken får tala för sig själva. Och jag måste säga att de verk vi fick höra denna kväll, när de får tala för sig själva, är fantastiska. Jag ser fram emot urpremiären på Fritiofs saga, och att programmet för nästa spelår på GöteborgsOper släpps på måndag.
Cathrins bokskåp 