Att göra hemma. Rashomon.

Till att börja med: jag är inte sjuk. Lite snuvig. Så jag stannar hemma. Av omtanke om mig själv och andra. Så jag tänkte börja en serie på bloggen med saker att göra hemma.

Jag går en skrivkurs på nätet (Masterclass för Margaret Atwood) där jag tips om att se Rashomon (svensk titel Demonernas port) (1950) av Akira Kurosawa och lägga märke till berättarröst och struktur. Det hände sig så att vi hade den i vår samling dvd-filmer (tack vare maken). Så den såg jag om igår kväll.

Rashomon utspelar sig i 1100-talets Japan. Filmen berättar samma händelser (en våldtäkt och ett mord) ur tre synvinklar, som motsäger varandra. Scenen är en domstol, och den mördade hörs genom ett medium. Vem talar sanning? Och till slut blir frågan: vad är sanning?

Det sättet att berätta en historia på film var nytt 1950. Senare har det använts i filmer som De hänsynslösa (Reservoir Dogs), De misstänkta (The Usual Suspects), och Spring Lola. (Maken lägger till I sanningens namn Courage under fire) med Meg Ryan och Denzel Washington till listan). Filmen blev Akira Kurosawas genombrott utanför Japan och början på en lång karriär. Den är en milstolpe inom filmen. Den blev senare en pjäs på Broadway och en amerikansk nyinspelning gjordes.

Att se film är ett förslag på något att göra hemma i isolering. Rashomon hade vi hemma, på dvd med engelsk text. Kanske finns den, eller något av de andra tipsen, att hitta på någon streamingtjänst?

Uppdatering: Demonernas port finns att strömma på biblioteket, Cineasterna. Länk här. https://www.cineasterna.com/sv/library/82/search?search=Demonernas+port+

(Källor: Rashomon Special edition, Book extracts, Wikipedia )

Att inte orka

Att inte orka allt det där som andra tycker är viktigt. Som att vara ute och njuta av sommarvädret som vi fått redan i maj. På grund av allergier, på grund av ungarna som tjuter på gatan eller gården. På grund av vårtrötthet eller allmänt låga energinivåer.

Att inte orka vardagsgrejerna som aldrig känns så nödvändiga som när man inte orkar. Som att laga middag varje dag i veckan. Som att bryta mönstret och lägga ifrån sig mobilen så att man kan sova. Som att inte ställa in, utan dyka upp när någon väntar på en. De små åtagandena som blir till ett omöjligt krav.

Att våga tänka tanken, att jag kan vara deprimerad igen – eller fyll i det som passar dig bättre. Att säga: Det här gör jag för MIN skull, inte någon annans. Så att om jag måste ställa in är det ingen annan som blir besviken – inte så mycket som jag i alla fall. Att skilja mellan vad som är nödvändigt och vad som är bonus.

För att andra människor vill oss oftast väl. De vill inte att vi ska pressa oss så vi går sönder. I alla fall tror jag det är fallet med våra anhöriga och vänner – att de föredrar om vi är ärliga med det som är svårt. Till alla er som har chefer i era liv önskar jag sympatiska och omtänksamma chefer som vill det bästa för sina medarbetare.

Jag önskar er alla en fin vår med mycket självuppskattning och ärlighet – även när det känns svårt. Stor kram