Plötsligt bestämde jag mig

Före sommaren fick jag frågan om jag ville ta över som cirkelledare för vår bokcirkel på Frivilligcentralen Oscar, som vi har som studiecirkel hos Sensus. Jag tvekade, eftersom jag bara har varit med i cirkeln en termin och tänkte att det måste finnas någon som har varit med längre, med fler upparbetade poäng så att säga, som gärna vill ta över. Totalt har vi varit åtta deltagare i cirkeln.

Så resonerade jag i juli och hade bestämt mig för att tacka nej, till förmån för någon annan. Så kom jag till Oscar den första fredagen i månaden, som är när vi brukar ses och prata i en timme om den bok vi läst. Den här gången skulle den förra cirkelledaren avtackas. Som vanligt var jag där i väldigt god tid, och blev erbjuden en kopp kaffe av Anders. Han berättade lätt bekymrat för mig att ingen hade visat intresse för att leda cirkeln. Och innan jag hade hunnit tänka alltför många varv på det sade jag: ”Jag kan göra det.”

För visst verkar det spännande att vara cirkelledare? Att komma med lite bokförslag och tips, att administrera (även om jag måste lära mig allas namn lite bättre) och att vara ”tvungen” att vara på plats varje gång – att vara väntad. Jag tror faktiskt att jag är på en plats i mitt liv där jag kan klara av det här just nu.

Så nu sitter jag här med en deltagarlista som ska fyllas i, en lista på de senaste sextio böckerna (motsvarande drygt fem år) som gruppen har läst, och med uppgift att kontakta de i gruppen som inte var där förra fredagen och berätta vilken bok vi ska läsa. Det blir Emma Clines Flickorna, på föslag från en cirkelmedlem som var bättre förberedd än jag. Jag har redan läst den i en annan bokcirkel, och då hade vi ett bra samtal om den, så jag tror att det kan bli bra.

Jag tar gärna emot fler förslag på bra bokcirkelsböcker i komentarerna, om någon har en bra diskussionsbok på lager!

Långsamma dagar i Göteborg

Den här veckan har vi haft några långsamma dagar i Göteborg. Vi hade en lång kvälls färd hemåt från min brors familj som vi hälsade på i Stockholm: tåget hem tog sju timmar istället för de vanliga drygt tre, på grund av ett signalfel i Katrineholm. Jag hann läsa hela bokcirkelsboken Mödrar och söner av Theodor Kallifatides, så jag hade inte så ont av att sitta där. Toaletter och AC fungerade, så det var bara en rullande fåtölj för mig – förutom när vi stod stilla.

Aktiviteter på Stadsmuseet

Nu har vi tillbringat några lugna, långsamma dagar på hemmaplan i Göteborg. Vi har haft lite schemalagda aktiviteter trots allt. Min syster hade hittat spännande aktiviteter på Göteborgs Stadsmuseum. Efter en välförtjänt sovmorgon på torsdagen, dagen efter vår sena hemkomst, var vi på stadsvandring om Göteborgs försvar på 1600- och 1700-talet. Vandringen gick från museet, första stopp Kämpebron, via Stora bommen vid platsen för dagens hovrätt, residenset och slutade vid Esperantoplatsen. Totalt en tur på ungefär en timme och en kvart. En riktigt spännande berättelse, rekommenderas!

Fredag förmiddag var vi på ”sittning” på stadsmuseets innergård. Vi fick höra berättelser om brott och straff i det gamla Göteborg, om bödlar och rackare, om var avrättningar ägde rum och vad verkställningen av straffen kostade de dömda. Totalt ett miniföredrag på omkring 40 minuter.

Här är schemat för återstående vandringar och sittningar i sommar. Ingår i entréavgiften eller årskort (100 kr/år för samtliga Göteborgs stads museer). Fri entré upp till 25 år och över 65 år.

Bokcirkel

Fredag eftermiddag var jag på Frivilligcentralen Oscar på bokcirkel. Vi pratade om Kallifatides bok Mödrar och söner, som jag ju hade läst precis nyss. Vi som var där (tyvärr bara tre personer) var eniga om att det var en finstämd, känslig, kärleksfull skildring av relationen mellan en vuxen son och hans mor, och där Greklands historia under 1900-talet vävdes in på ett naturligt och förtjänstfullt sätt. En av oss hade blivit inspirerad att ta reda på mer om historien. I centrum i berättelsen står ett besök av författaren hos hans 92-åriga mor i Aten, också där långsamma dagar centrerade runt kaffe på balkongen och en stilla promenad. Kaffet, som är det enda författaren får hjälpa modern med, följs av den obligatoriska spådomen i sumpen. En jättefin bok som vi rekommenderar!

Prags fantastiska konst

Prags fantastiska konst är uppdelad på ett stort antal museer, strösslade över de centrala stadsdelarna. Nationalgalleriet är uppdelat på sex adresser, och en het och sömnig söndag i juli besöker vi två av dem. Dels avdelningen med 1800- och 1900-talskonst, dels S:ta Agnes-klostret med den medeltida konsten.

The End of the Golden Times

Vi har den oerhörda turen att oplanerat råka komma på den sista dagen av utställningen The End of the Golden Times. Utställningen visar upp museets egna samling av modernistisk konst från Wien, bland annat med tavlor och teckningar av Gustav Klimt och Egon Schiele, som båda avled för hundra år sedan, 1918. Det var en fantastisk och spännande utställning, och stämningen i lokalen närmast andäktig. Det förekom nästan inget samtal, upplevelsen var så överväldigande. I centrum av utställningen – inte bara i kraft av sitt monumentala format, utan för att den verkligen strålade – stod Gustav Klimts tavla Jungfrun från 1913. Museet ställer till och med ut inköpshandlingarna – man köpte den samma år, 1913. Tavlor av Klimt och Schiele har jag tidigare sett på Albertina i Wien. Något som var extra roligt var att den här utställningen även innehöll några konstnärer från Wiener Werkstätte med koppling till Prag, som Emil Orlik och Richard Treschner. Inte lika berömda, men spännande att se tavlor av och få veta något om.

S:ta Agnes-klostret

Eftermiddagen tilbringar vi i 1200-talsklostret S:ta Agnes. Agnes var en klarissernunna, dotter till kung Ottokar I av Böhmen, som efter en samling uppslagna förlovningar med viktiga allianser fick gå i kloster i stället. Klostret upphörde att husera munkar och nunnor redan på 1700-talet, och hotades i omgångar av rivning. Idag är det museum för medeltida, framför allt religiös, konst.

I Sverige finns inte mycket kvar av konst från före reformationen. En samling som den i Prag är nog för att trötta ut de flesta ovana betraktare, skulle jag tro. För denna samling är enorm. Det är givetvis inte heller här tillåtet att fotografera, så jag har tagit kort på en hög vykort istället. Det är altartavlor och ikoner med färger och förgyllningar som fortfarande, efter sju eller åtta århundraden, är bedövande vackra. Och skulpturer i trä, Maria med Jesusbarnet, Pietà och Anna själv tredje, som är slitna av användning och transporter, tänker jag mig.

Alphonse Mucha-museet

En annan eftermiddag tillbringar vi på Alphonse Mucha-museet. Alphonse Mucha var redan under sin livstid firad och uppburen, inte bara Tjeckien utan också i Paris och New York, efter att han av ren tur fått göra en reklamposter för den stora skådespelerskan Sarah Bernhardt – som sedan enbart ville ha reklam gjord av Mucha. Ett antal av affischerna, med skådespelerskan i nära nog naturlig storlek, finns på museet. Även ett antal av Muchas fotografier, reklamkampanjer och förberedelser för hans stora svit med slavisk historia finns här. Han gjorde mycket reklamjobb, och hans konst förkroppsligar Art Nouveau, i reklam för champagne, absint och cigaretter. På museet visas även en mycket intressant film om Muchas liv.

Samma kväll äter vi på Café Imperial, som är ett riktigt Art Noveau-palats i centrala Prag. Se inredningen på hemsidan, den är enastående.

Franz Kafka-museet i Prag

Franz Kafka-museet i Prag ligger väster om Moldau, helt nära Karlsbron. Vi tar tunnelbanan dit från vårt hotell, som ligger vid centralstationen.

Museet ligger vid en kringbyggd innergård med två våningar höga, rosa hus. Vi inleder med en iskaffe, och studerar gruppen som samlas vid den otroligt fula fontänen. I museet ser vi senare på bilder att så här såg Prag inte alls ut runt sekelskiftet 1900 – då var husen nedgångna och helt svarta, av koleldning förmodar vi.

Utställningarna på Franz Kafka-museet är på engelska, men alla citat ur böcker, dagböcker och brev är på tyska. Kafkas modersmål var tyska, och det var det språk han skrev på.

Utställningen är i två våningar och man börjar på övervåningen. Den delen har ett biografiskt tema. Vi får veta att Kafka följdes till sin skola av familjens kokerska. Hon skällde på honom när han drog fötterna efter sig de få kvarteren, och kallade honom vid tidens kände anarkist/terrorists namn. Vi kan läsa om hans fyra fästmör – han slog upp förlovningarna med samtliga. Vi får läsa om Kafkas dagjobb med arbetsskador på ett stort försäkringsbolag, där han var jurist: på nätterna skrev han på sina romaner och noveller. Vi får även veta mer om Kafkas intresse för judiska myter och teatrar i Prag – ett intresse som fadern avskydde.

Undre våningen av Franz Kafka-museet behandlar Kafkas verk, och då framför allt Slottet. Just den höll jag på att läsa vid tiden för vårt besök. Den finns på svenska i pocket i bokhandeln. Utställningen behandlar begreppet ”Kafkaartad” stämning och hur olika ideologier och teorier, och skolor av litteraturforskare, läst in olika saker i hans verk. Under de kommunistiska regimerna i Östeuropa var hans böcker förbjudna. Förmodligen för att man upplevde att systemet förebådades och kritiserades.

I utställningen finns också en samling av utgåvor av Kafkas verk på olika språk, bland annat med Processen på svenska, med Per Åhlins klassiska omslag.

Att besöka Franz Kafka-museet i Prag var en dröm som blivit verklighet. Och jag tycker att det var ett museum av hög klass, med intressanta bilder, föremål och resonemang. Om ni planerar en semester i Centraleuropa kan ett besök på Franz Kafka-museet verkligen rekommenderas – inte bara för litteraturnördar som jag, utan även för historiskt intresserade.

En förmiddag i bunkern i Berlin

Det första längre stoppet på vår resa var Berlin, dit vi anlände en sen eftermiddag. På nästa förmiddag besökte vi Sammlung Boros, konstbunkern.

Innan vi åkte till Berlin hade jag läst ett par guideböcker. Karavan Puls Berlin (2017), som låter olika skribenter nörda ner sig i ett kapitel var, och förre Expressenkorrespondenten Jan Mosanders Berlin. Med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin (1999 – 2014). Båda dessa nämnde Sammlung Boros, konstbunkern. Den stod färdig 1942 som en riktigt, fungerande skyddsrum, helt över markytan. Den har nära två meter tjocka väggar, som hade härdat färdigt först på 1970-talet, vilket väl är anledningen till att den inte går att ta bort. Genom åren har den haft olika användningar, till exempel som fruktlager och technoklubb. 2003 köptes den av Christian Boros, som sedan 2008 har visat sina samlingar samtidskonst där, och även bor i ett nybyggt penthouse ovanpå med sin fru.

Den enda möjligheten att se konsten – och insidan av bunkern – är att delta i en guidad visning. Turerna som startar varje hel timme på engelska och varje halv timme på tyska varar en och en halv timme. Varje tur tar tolv personer, kan bokas tre månader i förväg, och återbud blir tillgängliga måndag och torsdag förmiddag. Vi var väldigt sent ute, men hade turen att komma med, dock med det lilla förbehållet att det var på den tyska turen. Vi valde att gå med i alla fall, trots att ingen av oss är flytande på tyska – vi resonerade som att det knappast skulle bli ett läxförhör efteråt.

Bunkerns tjocka dörr stod på glänt när vi kom dit. Interiören visar upp spår av alla dess tidigare liv – från den ålderdomliga, dammiga telefonen precis innanför dörren till klotter och gammal målarfärg, även om mycket av väggarna målats vita inför att konst ska visas upp på dem.

Bland de konstnärer som visas upp för närvarande är svenske Andreas Eriksson, vars verk som avbildar sorkhögar fick mig att associera till Ruben Östlunds film The Square som jag nyligen sett. Dessa sorkhögar är dock gjutna i brons. Brasilianske Paulo Nazareth har bland annat gjort ett par träknivar, som besökarna själva får göra tryck på papper av. Och i hela bunkern ekar belgiske Kris Martins verk Mandi XXI, en gigantisk svart display liknande sådana som före den digitala åldern brukade finnas på järnvägsstationer och flygplatser, och tugga fram siffror och bokstäver för att ge besked om avgångar och tider. Här dyker dock inget budskap upp, men verket kallar hela tiden på vår uppmärksamhet.

Ett besök på Sammlung Boros är varmt rekommenderat. Bunkern ligger en kort promenad från S-Bahn Friedrichstrasse. Här är en bild på boken från utställningen, och mitt tryck med Paulo Nazareths träkniv. Behöver jag säga att vår packning ökade i tyngd under hela resan?

Normstorm

Make creativity your talent

Jenny Enochsson

Skrivarblogg

Tistelblomma

Litterär sajt

Anna Gable

Skrivtjänster – Språkkonsult – Författare

Agnes Hillert

skriver, ger textrespons och leder workshops

Tootsie Of Sweden

A swedish storyteller with a love for photography. Taking a train trip through Europe august 2019.

Så du tror du är författare

En skribents vardag av och med Päivi Karabetian

RomComDojo

Just for a laugh

Hallvi reads

an escapist's book adventures

Petronellas Författarliv

Drömmar är inte omöjliga, bara arbetsintensiva.

Åsa Öhnell - barnboksförfattare

Spänning och feelgood!