Långsamma dagar i Göteborg

Den här veckan har vi haft några långsamma dagar i Göteborg. Vi hade en lång kvälls färd hemåt från min brors familj som vi hälsade på i Stockholm: tåget hem tog sju timmar istället för de vanliga drygt tre, på grund av ett signalfel i Katrineholm. Jag hann läsa hela bokcirkelsboken Mödrar och söner av Theodor Kallifatides, så jag hade inte så ont av att sitta där. Toaletter och AC fungerade, så det var bara en rullande fåtölj för mig – förutom när vi stod stilla.

Aktiviteter på Stadsmuseet

Nu har vi tillbringat några lugna, långsamma dagar på hemmaplan i Göteborg. Vi har haft lite schemalagda aktiviteter trots allt. Min syster hade hittat spännande aktiviteter på Göteborgs Stadsmuseum. Efter en välförtjänt sovmorgon på torsdagen, dagen efter vår sena hemkomst, var vi på stadsvandring om Göteborgs försvar på 1600- och 1700-talet. Vandringen gick från museet, första stopp Kämpebron, via Stora bommen vid platsen för dagens hovrätt, residenset och slutade vid Esperantoplatsen. Totalt en tur på ungefär en timme och en kvart. En riktigt spännande berättelse, rekommenderas!

Fredag förmiddag var vi på ”sittning” på stadsmuseets innergård. Vi fick höra berättelser om brott och straff i det gamla Göteborg, om bödlar och rackare, om var avrättningar ägde rum och vad verkställningen av straffen kostade de dömda. Totalt ett miniföredrag på omkring 40 minuter.

Här är schemat för återstående vandringar och sittningar i sommar. Ingår i entréavgiften eller årskort (100 kr/år för samtliga Göteborgs stads museer). Fri entré upp till 25 år och över 65 år.

Bokcirkel

Fredag eftermiddag var jag på Frivilligcentralen Oscar på bokcirkel. Vi pratade om Kallifatides bok Mödrar och söner, som jag ju hade läst precis nyss. Vi som var där (tyvärr bara tre personer) var eniga om att det var en finstämd, känslig, kärleksfull skildring av relationen mellan en vuxen son och hans mor, och där Greklands historia under 1900-talet vävdes in på ett naturligt och förtjänstfullt sätt. En av oss hade blivit inspirerad att ta reda på mer om historien. I centrum i berättelsen står ett besök av författaren hos hans 92-åriga mor i Aten, också där långsamma dagar centrerade runt kaffe på balkongen och en stilla promenad. Kaffet, som är det enda författaren får hjälpa modern med, följs av den obligatoriska spådomen i sumpen. En jättefin bok som vi rekommenderar!

Prags fantastiska konst

Prags fantastiska konst är uppdelad på ett stort antal museer, strösslade över de centrala stadsdelarna. Nationalgalleriet är uppdelat på sex adresser, och en het och sömnig söndag i juli besöker vi två av dem. Dels avdelningen med 1800- och 1900-talskonst, dels S:ta Agnes-klostret med den medeltida konsten.

The End of the Golden Times

Vi har den oerhörda turen att oplanerat råka komma på den sista dagen av utställningen The End of the Golden Times. Utställningen visar upp museets egna samling av modernistisk konst från Wien, bland annat med tavlor och teckningar av Gustav Klimt och Egon Schiele, som båda avled för hundra år sedan, 1918. Det var en fantastisk och spännande utställning, och stämningen i lokalen närmast andäktig. Det förekom nästan inget samtal, upplevelsen var så överväldigande. I centrum av utställningen – inte bara i kraft av sitt monumentala format, utan för att den verkligen strålade – stod Gustav Klimts tavla Jungfrun från 1913. Museet ställer till och med ut inköpshandlingarna – man köpte den samma år, 1913. Tavlor av Klimt och Schiele har jag tidigare sett på Albertina i Wien. Något som var extra roligt var att den här utställningen även innehöll några konstnärer från Wiener Werkstätte med koppling till Prag, som Emil Orlik och Richard Treschner. Inte lika berömda, men spännande att se tavlor av och få veta något om.

S:ta Agnes-klostret

Eftermiddagen tilbringar vi i 1200-talsklostret S:ta Agnes. Agnes var en klarissernunna, dotter till kung Ottokar I av Böhmen, som efter en samling uppslagna förlovningar med viktiga allianser fick gå i kloster i stället. Klostret upphörde att husera munkar och nunnor redan på 1700-talet, och hotades i omgångar av rivning. Idag är det museum för medeltida, framför allt religiös, konst.

I Sverige finns inte mycket kvar av konst från före reformationen. En samling som den i Prag är nog för att trötta ut de flesta ovana betraktare, skulle jag tro. För denna samling är enorm. Det är givetvis inte heller här tillåtet att fotografera, så jag har tagit kort på en hög vykort istället. Det är altartavlor och ikoner med färger och förgyllningar som fortfarande, efter sju eller åtta århundraden, är bedövande vackra. Och skulpturer i trä, Maria med Jesusbarnet, Pietà och Anna själv tredje, som är slitna av användning och transporter, tänker jag mig.

Alphonse Mucha-museet

En annan eftermiddag tillbringar vi på Alphonse Mucha-museet. Alphonse Mucha var redan under sin livstid firad och uppburen, inte bara Tjeckien utan också i Paris och New York, efter att han av ren tur fått göra en reklamposter för den stora skådespelerskan Sarah Bernhardt – som sedan enbart ville ha reklam gjord av Mucha. Ett antal av affischerna, med skådespelerskan i nära nog naturlig storlek, finns på museet. Även ett antal av Muchas fotografier, reklamkampanjer och förberedelser för hans stora svit med slavisk historia finns här. Han gjorde mycket reklamjobb, och hans konst förkroppsligar Art Nouveau, i reklam för champagne, absint och cigaretter. På museet visas även en mycket intressant film om Muchas liv.

Samma kväll äter vi på Café Imperial, som är ett riktigt Art Noveau-palats i centrala Prag. Se inredningen på hemsidan, den är enastående.

Franz Kafka-museet i Prag

Franz Kafka-museet i Prag ligger väster om Moldau, helt nära Karlsbron. Vi tar tunnelbanan dit från vårt hotell, som ligger vid centralstationen.

Museet ligger vid en kringbyggd innergård med två våningar höga, rosa hus. Vi inleder med en iskaffe, och studerar gruppen som samlas vid den otroligt fula fontänen. I museet ser vi senare på bilder att så här såg Prag inte alls ut runt sekelskiftet 1900 – då var husen nedgångna och helt svarta, av koleldning förmodar vi.

Utställningarna på Franz Kafka-museet är på engelska, men alla citat ur böcker, dagböcker och brev är på tyska. Kafkas modersmål var tyska, och det var det språk han skrev på.

Utställningen är i två våningar och man börjar på övervåningen. Den delen har ett biografiskt tema. Vi får veta att Kafka följdes till sin skola av familjens kokerska. Hon skällde på honom när han drog fötterna efter sig de få kvarteren, och kallade honom vid tidens kände anarkist/terrorists namn. Vi kan läsa om hans fyra fästmör – han slog upp förlovningarna med samtliga. Vi får läsa om Kafkas dagjobb med arbetsskador på ett stort försäkringsbolag, där han var jurist: på nätterna skrev han på sina romaner och noveller. Vi får även veta mer om Kafkas intresse för judiska myter och teatrar i Prag – ett intresse som fadern avskydde.

Undre våningen av Franz Kafka-museet behandlar Kafkas verk, och då framför allt Slottet. Just den höll jag på att läsa vid tiden för vårt besök. Den finns på svenska i pocket i bokhandeln. Utställningen behandlar begreppet ”Kafkaartad” stämning och hur olika ideologier och teorier, och skolor av litteraturforskare, läst in olika saker i hans verk. Under de kommunistiska regimerna i Östeuropa var hans böcker förbjudna. Förmodligen för att man upplevde att systemet förebådades och kritiserades.

I utställningen finns också en samling av utgåvor av Kafkas verk på olika språk, bland annat med Processen på svenska, med Per Åhlins klassiska omslag.

Att besöka Franz Kafka-museet i Prag var en dröm som blivit verklighet. Och jag tycker att det var ett museum av hög klass, med intressanta bilder, föremål och resonemang. Om ni planerar en semester i Centraleuropa kan ett besök på Franz Kafka-museet verkligen rekommenderas – inte bara för litteraturnördar som jag, utan även för historiskt intresserade.

En förmiddag i bunkern i Berlin

Det första längre stoppet på vår resa var Berlin, dit vi anlände en sen eftermiddag. På nästa förmiddag besökte vi Sammlung Boros, konstbunkern.

Innan vi åkte till Berlin hade jag läst ett par guideböcker. Karavan Puls Berlin (2017), som låter olika skribenter nörda ner sig i ett kapitel var, och förre Expressenkorrespondenten Jan Mosanders Berlin. Med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin (1999 – 2014). Båda dessa nämnde Sammlung Boros, konstbunkern. Den stod färdig 1942 som en riktigt, fungerande skyddsrum, helt över markytan. Den har nära två meter tjocka väggar, som hade härdat färdigt först på 1970-talet, vilket väl är anledningen till att den inte går att ta bort. Genom åren har den haft olika användningar, till exempel som fruktlager och technoklubb. 2003 köptes den av Christian Boros, som sedan 2008 har visat sina samlingar samtidskonst där, och även bor i ett nybyggt penthouse ovanpå med sin fru.

Den enda möjligheten att se konsten – och insidan av bunkern – är att delta i en guidad visning. Turerna som startar varje hel timme på engelska och varje halv timme på tyska varar en och en halv timme. Varje tur tar tolv personer, kan bokas tre månader i förväg, och återbud blir tillgängliga måndag och torsdag förmiddag. Vi var väldigt sent ute, men hade turen att komma med, dock med det lilla förbehållet att det var på den tyska turen. Vi valde att gå med i alla fall, trots att ingen av oss är flytande på tyska – vi resonerade som att det knappast skulle bli ett läxförhör efteråt.

Bunkerns tjocka dörr stod på glänt när vi kom dit. Interiören visar upp spår av alla dess tidigare liv – från den ålderdomliga, dammiga telefonen precis innanför dörren till klotter och gammal målarfärg, även om mycket av väggarna målats vita inför att konst ska visas upp på dem.

Bland de konstnärer som visas upp för närvarande är svenske Andreas Eriksson, vars verk som avbildar sorkhögar fick mig att associera till Ruben Östlunds film The Square som jag nyligen sett. Dessa sorkhögar är dock gjutna i brons. Brasilianske Paulo Nazareth har bland annat gjort ett par träknivar, som besökarna själva får göra tryck på papper av. Och i hela bunkern ekar belgiske Kris Martins verk Mandi XXI, en gigantisk svart display liknande sådana som före den digitala åldern brukade finnas på järnvägsstationer och flygplatser, och tugga fram siffror och bokstäver för att ge besked om avgångar och tider. Här dyker dock inget budskap upp, men verket kallar hela tiden på vår uppmärksamhet.

Ett besök på Sammlung Boros är varmt rekommenderat. Bunkern ligger en kort promenad från S-Bahn Friedrichstrasse. Här är en bild på boken från utställningen, och mitt tryck med Paulo Nazareths träkniv. Behöver jag säga att vår packning ökade i tyngd under hela resan?

Litteraturturism

Vi har varit ute och tågluffat i sommar. Vi kom hem tryggt igen förra fredagen, efter tio dagar på rutten Gbg – Köpenhamn – Berlin – Prag – Dresden – Hamburg – hem. Endast en försening att tala om – vi kom iväg femtio minuter sent från Prag, knappt värt att nämna. Vi hade platsbiljetter och hotellrum bokade hemifrån, så det var ett tryggt medelålders resande. Vi hade till och med ett par restaurangbokningar i Prag gjorda i förväg efter rekommendationer.

I Prag visade det sig att vårt hotell låg i samma kvarter som författaren Franz Werfel bodde 1903 till 1912. Det är min man som går och läser på fasader – något jag är tacksam för. Jag läste En kvinnas blekblå handskrift (1941) i mars förra året. Den kom ut på svenska på Ersatz 2016, och det var en helt makalös bok. Som det står på baksidestexten: ”en studie i bitterljuv kärlek och ett skoningslöst porträtt av en manlig opportunist”. Den var med i förra årets läseklubb hos Lohrs Pocket MedMera, och den är verkligen rekommenderad läsning om åren som föregick andra världskriget.

Jag återkommer till mer litteraturturism från vår resa senare.

Hettan söker

Jag vet inte om det beror på min unika (allas är unika) kombination av hälsoproblem, men det är tufft med hettan. Jag håller mig inomhus och hoppas på regn. Både för att det skulle kunna svalka ner landet, staden, asfalten, men också för alla de hjältar som är ute och bekämpar bränder.

Jag försöker svalka mig med kallt vatten – bara att dricka te för att muntra upp mig som jag brukar får mig att må sämre, med kraftiga svettningar som följd. Och jag orkar inte riktigt hålla humöret uppe. Vi har enligt termometern 28,7 grader i köket – och det är innan jag ens har slagit på ugnen.

Hettan är mitt främsta diskussionsämne just nu. Jag inleder samtal med att fråga om den andra personen lider av värmen. Det är få som medgett att de gör det – oftast också de till följd av hälsoproblem.

Så just nu blir det inte mycket av att jag rör på mig. Jag ska försöka komma ut tidigt imorgon – jag har bestämt med resten av diktgruppen att vi ska åka och titta på konstutställning i Högsbo kyrka – en av gruppens medlemmar, Gunilla Nilsson, ställer ut.

Bilder från en kväll med Apfel-schorle på en rooftop-bar i Dresden. Berättar mer sedan. Foto: Ch Monell

Mer kreativitet

Idag gjorde jag något som det var mycket längesedan sist. Jag var på en målargrupp på Frivilligcentralen Oscar och målade akvarell. Jag gick för många år sedan – runt tio år, skulle jag tro – en akvarellkurs på Medborgarskolan här i Göteborg. Visst lärde jag mig en del saker som sitter kvar, som komplementfärger och hur man målar med akvarellfärger, men jag var inte tillräckligt bra enligt mitt eget tyckande utan tröttnade snabbt.

Idag satt jag och lekte med former. Målade hjärtan, fyrklöver och kanelbullar. Jag hittade inte några akvarellpapper i mina skrivbordslådor, utan valde att måla på ett brevpapper av hög kvalitet. Ni som väntar på ett brev från mig i snigelklubben vet alltså vad som kommer att dyka ner i lådan!

Jag tror att kreativitet föder kreativitet. Att leka med former och färger tror jag kan frigöra tanken och öppna för nya, självständigt egna formuleringar. Och att vara med i en grupp berikar på så många sätt. Även om man som jag ofta gör i större grupper, lyssnar mer än man pratar.

Jag tror att jag kommer att gästa målargruppen fler gånger – kanske redan i sommar. Jag kommer att vara utrustad med en bild för inspiration, istället för att som nu måla helt fritt ur sinnet. Här kommer ett par av mina bilder. Ifall ni inte ser vad de föreställer så är det fyrklöver på den ena, och på den andra kanelbullar på en rutig bakduk.

Efter bokreleasen

Den nionde juni hade jag min länge emotsedda bokfest på Lohrs Pocket MedMera i Göteborg. Allt som allt kom väl runt femtio vänner och familjemedlemmar – och några nya bekantskaper – och lyssnade när jag i tre omgångar läste ett tiotal dikter ur Blessyrer från en lång väg hem. Tack till alla som gjorde det möjligt – särskilt givetvis Inês Lohr som så generöst tog emot oss.

Jag gick lite in i ”zonen” vid uppläsningen. En zon långt ifrån min bekvämlighetszon, en plats där jag inte riktigt hade full koll. Stresspåslaget var högt, men jag tvingade mig att stå still och läsa långsamt. Jag låtsades som om orden inte var mina egna, utan att det var någon annans dikter jag läste upp. Jag fick höra av en familjemedlem efteråt att ”det syntes att jag var nervös, men det hördes inte”. Det tar jag som ett stort beröm!

Till nästa uppläsning ska jag öva på att titta upp på publiken också. För jag tror att det kommer att bli fler uppläsningar. Jag funderar till och med på att ta reda på hur man gör för att anmäla sig till poetry slam i Göteborg i höst. Jag väljer att tro på mig själv – främst därför att så många andra gör det!

Boken Blessyrer från en lång väg hem finns att köpa på Lohrs Pocket MedMera. Eller skicka mig ett meddelande här på bloggen så skickar jag ett signerat ex! Finns även att köpa på Bokus och Adlibris.

Foto: Karin Eriksson

Att komma igång och skriva igen

Efter att min diktsamling Blessyrer från en lång väg hem publicerades den 30 april har jag varit trött och stressad. Jag var inne på Lohrs Pocket MedMera för att diskutera releasepartyt på lördag 9 juni (2 dagar kvar – välkomna) och Ines sa åt mig att andas djupt. Jag misstänker att jag kommer att behöva höra det många gånger före lördag – säg det till mig om ni ser mig.

Efter att jag lämnade in manuset har jag varit ganska tom i skallen. Jag har försökt med att plocka fram Julia Camerons The Artist’s Way och börja om från början. Men jag är trött, låst, ofokuserad.

Jag har hittat en hop skrivtävlingar på Eva Ulleruds sida, och på SkrivarSidan.nu. Jag fick en tävling skickad i en grupp av en vän, en tävling från SLU att skriva fågeldikter, och har gjort ett försök. Här kan du läsa de dikter som har kommit in så här långt, och kanske lämna in ett eget bidrag? Böcker att vinna.

Mitt nästa projekt är att skriva till Ariton förlags sommartävlingar. Här kan du läsa om dem.

Och min fågeldikt? Här är den.

Trädgårdsland

Sädesärlan

höll morfar sällskap

när han satte potatis
Varje gång

Pappa körde jordfräs

helgen innan
Sädesärlan flög hela vägen

från Egypten för att vara med
Sättpotatis i Närke

Fågeln höll takten

medan den gamle mannen

mätte upp jämnt avstånd

mellan de groddade knölarna

Det är många år sedan
Ingen fågel minns längre

morfars trädgård
Oväntade

Skräckantologin Sjön

Snart kommer skräckantologin Sjön ut – den är planerad att komma i början av juni. Den kommer att omfatta 557 rysliga sidor. 49 noveller av totalt 43 författare. Jag medverkar med novellen Det drar.

Platsen i min novell är inspirerad av mina morföräldrars stuga vid norra Vättern – men i övrigt är det helt och hållet fiktion. Platser är något som jag tycker är svårt att hitta på helt fritt, utan det är enklare om jag kan utgå från utseendet på en verklig plats. Dock pågick aldrig något övernaturligt vid stugan i verkliga livet – det tror jag inte är för mycket av en spoiler om jag berättar.

De berömda författare vars död jag syftar på dog ju inte heller vid Vättern. Jag tänker på Vilhelm Moberg (död på Väddö i Roslagen 1973) och Hjalmar Gullberg (död vid sjön Yddingen i Skåne 1961). Och där har jag gett en antydan om vad min novell handlar om.

Det här är inte den första skräcknovell jag har skrivit. Jag har skrivit en till en novelltävling i Tidningen Skriva, som var en omarbetning av en novell jag skrev på en kurs på Folkuniversitetet. Den vann dock inte tävlingen, utan är ännu opublicerad. Jag har även på andra kurser skrivit utkast till noveller som har varit i utkanten av skräckområdet, där jag har utforskat paranoia och osäkerhet. Kanske är det dags att ta upp dem för bearbetning igen?

Jag har nyligen läst Helena Dahlgrens underbara skräckodyssé 100 hemskaste. En resa tillbaka till min barndoms- och ungdomstid. När jag var elva gömde jag Stephen Kings Jurtjyrkogården under sängen och lovade mig själv att lämna tillbaka den dagen efter – det var det enda sättet för mig att sova med den i rummet. Men jag lämnade inte tillbaka den innan jag läst ut den. Oron för att mina föräldrar skulle hitta den och bli arga på mig fick mig att bädda ner den under kudden när jag gick till skolan. Tillbaka till 1990-talets skräckfilmsbesatthet. Jag kommer ihåg när vi såg alla Scream-filmerna på Chalmers kårhus, och David Cronenberg-tema på Cinemateket. Jag lade till många av böckerna som Helena Dahlgren rekommenderade som ”to read” på Goodreads – nästan alla som jag inte redan läst.

Jag vet inte om skräckälskandet är granne med den okontrollerade, eller dåligt kontrollerade, ångesten. För mig är det nog så i alla fall. Speciellt den del av skräcken som härrör sig till demoner, förbannelser, onda ögat. Den sorten som jag alltid har varit svag för. Något som tar kontroll över dig, är starkare än du, som du inte kan vinna över på egen hand.

Min förhoppning är att de exemplar av antologin som jag har beställt ska hinna komma till min releasefest för min diktsamling Blessyrer från en lång väg hem, som ska hållas den 9 juni på Lohrs Pocket MedMera, Kapellplatsen 2, Göteborg. Diktboken finns redan att köpa på Lohrs Pocket MedMera, och kan även beställas härifrån bloggen om du inte bor i Göteborg.