Studiecirkel Osebol hos Lohrs Pocket MedMera

Lohrs Pocket MedMera har i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan en cirkel med författaren Marit Kapla och hennes bok Osebol. Osebol är en 811 sidor tjock polyfon diktberättelse från byn Osebol i Värmland, som Marit Kapla kommer ifrån. Den bygger på intervjuer med i stort sett alla vuxna invånare i byn, fyrtiotvå stycken, som berättar historien om de hus de bor i och sina liv. Fram träder en bild av människors sorg, glädje, oro och humor.

Under studiecirkeln kommer Marit Kapla att läsa hela boken högt för oss. Första tillfället var igår, och det var magiskt att höra Marit Kapla läsa högt ur sin bok. Boken finns även som ljudbok med författaruppläsning, och det hördes att författaren var mycket bekant med materialet och van att läsa högt ur den. Hon berättade också att hon gör en turné där hon läser högt tillsammans med en musiker.

Här kan du läsa mer om studiecirkeln. Det går bra att komma enstaka gånger, eller resten av gångerna, efter anmälan till Lohrs Pocket MedMera.

På bilden läser Marit Kapla för oss.

Tågsemester dag 6-7: Wien/München

Sjätte dagen av tågsemestern tog vi tåget från Wien till München runt lunchtid. Den sträckan tar ungefär fyra timmar, och går genom ett riktigt naturskönt landskap. Vi satt bekvämt och rullade fram mellan alpstugor och berg. Vi anlände i München vid 15-tiden och letade reda på vårt hotell. Efter att vi lämnat väskorna på hotellet hittade vi ett ställe med uteservering och åt korv med potatisstomp och surkål, med tillsats av bacon. Efter maten gick vi tillbaka till stationen och åkte på en hopon-hopoff buss. Tyvärr hade vi missat den sista långa turen för dagen, utan åkte bara i stadskärnan. Vi avslutade dagen med gelato och sedan läsning på hotellrummet.

Under den här delen av resan, Wien och München, läste jag Stefan Zweigs självbiografi Världen av igår från 1941 – lämpligt nog, eftersom den till största delen utspelar sig i Wien och Bayern. Det är en fantastisk fresk över Europa från ca 1890 när Stefan Zweig gick i skolan, fram till 1941 när boken kom ut och Stefan Zweig dog i exil i Brasilien.

Nästa dag gick vi upp tidigt, åt frukost på hotellet och gick sedan tillbaka till busshållplatsen vid Hauptbahnhof. Vi åkte den delen av den långa bussturen som gick utanför centrum, till BMW Welt och OS-byn, som vi nyligen hade sett i den välgjorda tv-serien The little drummer girl, baserad på John Le Carres klassiska roman.

Vi kom tillbaka in till stan, bytte runda och åkte till Münchens konstkvarter, Pinakotheke. Vi började på Alte Pinakothek, med de äldsta tavlorna. Vi såg bland fantastiskt mycket annat medeltida kyrkokonst, Albrecht Dürer, Leonardo da Vinci, Rubens, Rembrandt. Museet var enormt och det fanns inte en chans att gå igenom det vid ett besök.

Neue Pinakathek var för närvarande stängt (sommaren 2019) så vi gick efter att ha delat på en bit Apfelstrudel med både grädde och vaniljsås till Pinakothek der Moderne. Det är museet för 1900-talskonst och innehåller bland mycket annat tavlor från modernism och expressionism, särskilt många verk av Picasso och Max Beckmann. Här fanns även en tavla av Paula Modersohn-Becker, som jag just läst en bok om i Lohr Pocket MedMeras läseklubb: Härligt är att leva här : Paula M. Beckers liv, av Marie Darrieussecq.

På kvällen åt vi bayerska specialiteter på Ratskellers uteservering. Jag åt Sauerbraten med Knödel. Det var en härlig kväll och en bra avslutning på en lång dag. En lustig detalj är att överallt annars på vår resa var ”ein grosses Bier”, en stor öl, 0,5 liter – men i München var det en liten, och en stor var en liter.

Bild från Ratskeller Prunkhof av Christoffer Monell.

Magnus R Lindgren: Detta privata

Jag fick ett recensionsex av Magnus R Lindgrens Selma-prisnominerade bok Detta privata. Den kom ut på Lea Libri förlag i likhet med hans förra bok, diktsamlingen Om det inte hänt hade jag inte blivit. Selmapriset är ett pris för bästa egenutgivna bok, som delas ut varje år av Vulkan och Tidningen Skriva och Detta privata var nominerad för 2019 års pris.

Detta privata är till formen en experimentell kortroman. Den består av en konversation på Messenger, några kortare berättande avsnitt och ett antal dikter. Den skildrar en romans mellan en ”Hon” och en ”Han” över en tidsrymd av några månader. De är vuxna, har båda skilsmässor bakom sig och barn i dessa kraschade förhållanden. De har dejtat andra ett tag och är rutinerade ”nätdejtare”. De flirtar, talar om sina fantasier och drömmar. Han är poet, vilket intresserar henne – mot slutet av boken skriver hon också en dikt.

Detta privata är ogenerad i både språkbruk och samtalsämnen. Det är mycket möjligt att det speglar hur nätdejtandet ser ut, jag har helt enkelt ingen kunskap om detta. Klart är dock att de båda kontrahenterna är mer sårbara än de låtsas om och deras självsäkerhet är ofta på ytan – särskilt gäller det ”Han”, vars tankar vi också får en glimtvis inblick i, i prosamellanspel inskjutna i Messengerkonversationen.

Frispråkigheten i Detta privata passar kanske inte alla läsare. För mig andas samtalet mellan karaktärerna bitvis en desperation: om de gärna vill att det ska verka bra så kanske det blir så. De ses, men möts de någonsin på riktigt?

De delar av boken jag tycker bäst om är Magnus R Lindgrens dikter, som är koncentrerade och uttrycksfulla. Här ett utdrag ur dikten ”Tid och rum”:

bland klipporna

kändes bestämt

förnimmelsen

några ögonblick

en flyktig förening

och bohusländsk granit

Ny antologi från poeter.se!

Äntligen kommer den nya antologin från poeter.se! Årets tema var Existensialism. Titeln är: Allt är inte SVART VITT En poesiantologi om att vara eller inte vara – människa. Boken är 208 sidor och innehåller nästan 200 dikter av poeter.se:s medlemmar. Jag medverkar med en dikt.

Jag har beställt några exemplar till mig för försäljning. Jag ämnar sälja dem för 150 kr plus eventuell frakt. Kontakta mig via kontaktformuläret vid intresse!

Allt gott inför sommaren önskar jag er, kära läsare! Ät lagom mycket glass och läs minst en bok. Varma hälsningar, Cathrin

Två böcker av Kristina Suomela Björklund

Jag har läst två böcker av Kristina Suomela Björklund. Dels första delen i fantasyserien om Azoria som är skriven för ungdomar och heter Azoria: Återkomsten, dels Karne: Skriet från häxberget som är skräck för vuxna. Azoria: Återkomsten har jag fått som recensionsexemplar, och Karne: Skriet från häxberget har jag fått rekommenderad, och varit nyfiken på.

Det är två händelsetäta böcker, och i båda är steget mellan ”verklighet” och ”dröm” kort. För båda böckerna, trots att de tillhör genren fantastik, inleds i vad vi skulle kunna kalla vår ”vanliga” värld.

Karne: Skriet från häxberget handlar om Märit, som jobbar på ett förlag som ska ge ut en bok om häxprocesserna i Ångermanland på 1600-talet och blir indragen i en mängd mystiska skeenden, som kommer att hota hennes tillvaro. Boken är suggestiv med mycket syner och drömmar, och beskriver hur alla Märits sinnen långsamt förvrids. Märit kommer att befinna sig i två olika tidsåldrar, där hennes handlingar i den ena tiden också får konsekvenser i den andra.

Boken om Karne innehåller mycket fakta om häxprocesserna och om 1600-talsmanualen för häxjägare: Häxhammaren. Min uppfattning är att författaren har satt sig väl in i sitt ämne. Och att huvudpersonen, Märit, är inblandad i att framställa in bok om häxprocesserna är ett smart drag för att få berätta mycket historiska fakta.

Azoria: Återkomsten är en bok med spännande handling, som borde intressera unga läsare. De kan säkert identifiera sig med den unga huvudpersonen Mira, som undan för undan upptäcker kungariket Azoria. Eventuellt kan bokens format avskräcka ovana läsare – den är drygt 450 sidor lång, och är den första delen i en planerad serie.

Nu kommer jag att söka rätt på andra böcker av Kristina Suomela Björklund, med start med Bakom väggens dörrar och Inom cirkeln.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Till senaste bokcirkelsträffen hos Lohrs Pocket MedMera läste vi den hyllade bästsäljaren Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Boken har lovordats bland annat av Bill Gates på Goodreads.

Allt jag fått lära mig (engelska originaltiteln är Educated, utbildad) är en skildring av en svår och mycket ovanlig uppväxt. Tara och hennes sex syskon växte upp i en familj av preppers på landsbygden i Idaho. Familjen hade förråd av konserver, bensin och vapen, och ständigt packade ryggsäckar vid sängen – ifall de måste fly under natten. De hölls borta från skolan, och fick istället hjälpa till i faderns skrotfirma med hårt och farligt arbete. Familjen är mormoner, men med en egen tolkning av tron. Faderns, och storebror Shawns, tankevärld upptas mycket av begrepp som synd, och man är viss om Guds beskydd. Detta leder till att man svetsar på bränsletankar som sitter fast i bilar, och kör bil på nätterna i snöstorm – Gud är ju på familjens sida. Tyvärr får nonchalansen verkliga och svåra konsekvenser för flera av familjemedlemmarna, eftersom man inte tror på sjukhusvård utan behandlar med hemgjorda homeopatiska dekokter.

Tara försöker länge bryta sig loss och få en skolutbildning. Hon läser på egen hand in grundskolan och gör prov för att antas till Brigham Young University i en kvotgrupp för hemskolade – och kommer in. Tyvärr leder det till svåra konflikter med familjen. Familjens inre liv är präglat av svek och ilska. Tara diagnosticerar på en kurs i psykologi sin far som bipolär och paranoid. Jag känner igen mycket från den bok om konspirationsteorier som jag nyligen läste: Allt är en konspiration av Kent Werne. Läs vad jag skrev om den här.

Allt jag fått lära mig är en lysande skildring av en uppväxt utanför det vanliga, av en ung kvinna som mot alla odds erövrar språket och kunskapen. Jag skulle gärna läsa mer av Tara Westover i framtiden. Och jag rekommenderar den varmt till dig som vill ha en bok att diskutera i till exempel en bokcirkel.

Allt är en konspiration

Jag har samtidigt läst Kent Wernes bok Allt är en konspiration och sett säsong 7 av Carrie Mathisons öden och äventyr i Homeland. Det är som undertiteln till Kent Wernes bok kallar det: en resa genom underlandet. En resa med anklagelser, misstankar och paranoia.

I säsong 7 av Homeland ser presidenten, Elizabeth Keane, konspirationer mot sitt presidentskap överallt. Samtidigt som många ser henne som toppen av en konspiration. Bland annat en inflytelserik radiopratare, och en senator. Allt snurrar snabbare och snabbare för Carrie Mathison, vars psykiska problem blir allt svårare. Det är rent plågsamt för tittaren att se och höra hur hon mår. Jag kan inte ens titta på vinjetten med dess blinkande ljus och fragmentariska ljud – den stör min känsliga hjärna.

När jag läser Kent Wernes bok är det slående hur mycket av tv-seriens fiktion som bygger på verkliga föreställningar och personer. Där finns rena tokerier, som att världen styrs av rymdödlor. De vanligaste konspirationsteorierna verkar bestå av en gegga av antisemitism, misstro mot överheten och vad Werne kallar ”vardagsparanoia”.

Det är rent skakande att läsa Kent Wernes bok, att försöka sätta sig in i vad människor tror. Till exempel att Lee Harvey Oswald var oskyldig till mordet på John F Kennedy. Buden är många om vem som är skyldig och vad motivet var. Om terrordåd som utförts av andra än det vedertagna, etablerade sanningarna. Att konspirationsteoretikern upplever sig som sanningssägare, någon som genomskådat bluffen. Intelligentare än alla andra. Och hur alla försök att visa att konspirationsteoretikerna har fel anses bevisa att det finns en konspiration.

Och kungen av konspirationsteoretikerna har gått och blivit president.

Både tv-serien och boken är spännande, om än på olika vis. Gemensamt är också att båda berör mig mycket illa.

Au pair av Cecilia Hansson

Jag har bloggat på SkrivarSidan, och skrivit om boken Au pair av Cecilia Hansson. Jag hade förmånen att få höra henne berätta om den på Lohrs Pocket MedMera tidigare i våras. Du kan läsa inlägget här.

Bild: Irene Svensson Räisinen, SkrivarSidan

Anteckningar av Tua Forsström – bokbloggen SkrivarSidan.nu

Jag har läst diktboken Anteckningar av Tua Forsström – en av de nya ledamöterna i Svenska Akademin. Det är en finstämd och ömtålig bok om en stor förlust. Läs hela inlägget på SkrivarSidan:

https://skrivarsidan.nu/bokblogg/anteckningar-tua-forsstrom.html#more-47773

Maja Lunde: Binas historia

En sak som har oroat mig i vår var att jag (äntligen) läste Maja Lundes roman Binas historia från 2015. I boken varvas tre historier. William som 1852 i England skapar en ny bikupa. George som 2007 i USA möter en mystisk bidöd bland sina kupor. Och Tao, som i Kina 2098 arbetar med att pollinera fruktträd för hand.

Boken är en dystopi, samtidigt som utvecklingen den visar på inte är otänkbar, med monokulturer, bekämpningsmedel och sjukdomar bland bin. Det är det verkligt skrämmande med boken. Ändå vill Lunde förmedla ett hopp: det är inte för sent om vi tar detta på allvar. Men som art är vi människor beroende av andra arter som bin för vår föda. Det gör vi klokt i att inte glömma.

Boken är välskriven, och många avsnitt är drabbande. Jag tycker skildringen av hur George inte förmår kliva upp ur sängen är ett fint sätt att beskriva depression. Och Taos desperata sökande efter sin son i den obekanta, förfallna staden är en dystopi av rang, som leder tankarna till science fiction-landskap i filmer som Terminator eller Blade runner.

Så vad kan jag göra för bina? Vad kan jag som bor i stan göra? Jag har blommande växter på balkongen, bland annat blommande kryddor som timjan och rosmarin. Det finns biodlingar här i centrala Göteborg, bland annat i Trädgårdsföreningen och Botaniska trädgården.

Här är en länk till Naturskyddsföreningens kampanj för att rädda bina och sprida kunskap.

Av Maja Lunde finns nu romanenBlå hos din bokhandel.

Bilden visar ett svårt oskarpt bi, vilket jag tar på mig.