Jag har en halvläst bok av Kristian Lundberg på bordet. Den var så tung att läsa i vinter, så mycket motstånd att den inte ligger överst i högen längre. Den är fortfarande halvt oläst när jag hör nyheten om hans bortgång.
Kristian Lundberg skildrade modigt en värld som många av oss är beroende av men inte känner till tillräckligt mycket om. Eller kanske håller ifrån oss. Leveranserna av bilar i hamnen i Malmö. Att förlora vänner till missbruk. Flyktingförvaren. Uppväxten som han skildrat i så många böcker.
Och så den jag ännu inte läst färdigt. Sånger vid avgrunden. En bok om att efter år av drogfrihet återfalla. Och falla. Om köerna utanför härbärget på nätterna. Om att bära allt man har kvar i påsar, och leta efter någonstans att hålla till om dagarna. Om att bara förmå skriva tio minuter åt gången. En så viktig bok. Och så outhärdlig.
Jag läser några sidor ur Vi är de döda, nu snart, från 2014. Om jag minns rätt var det min ingång till hans författarskap. Tack för allt, Kristian Lundberg.
Cathrins bokskåp 