Förra onsdagen var jag på författarkväll på Lohrs Pocket MedMera. Det var Yolanda Aurora Bohm Ramirez som presenterade sin bok Ikon, och Emma Knyckare som presenterade Hit med flaskan – handbok för panikslagna mammor. Båda från Brombergs förlag, som representerades av Casia Bromberg. Jag hoppas att ingen tar illa upp om jag säger att publiken var ganska ung. Jag står för den bedömningen.
Hit med flaskan – handbok för panikslagna mammor sträckläste jag i helgen. Jag läste stående i trapphuset och på trottoaren, när jag passade så att vi inte skulle få parkeringsböter. Vi körde bort det första soffbordet vi köpte tillsammans till välgörenhet. Det har tjänat oss väl under nästan två decennier, men nu skulle det ersättas. Gott att känna att jag fortfarande kan läsa under alla betingelser, även om det känns svårt att koncentrera sig ibland. Och jag kan intyga att boken är rolig inte bara för de som själva har barn, utan kanske även för oss som har barn – och föräldrar – i vår närhet. För oss som HAR föräldrar, som vi tänker på med kärlek – allt de klarade av när vi var små. Och för oss som rent allmänt inte har det mesta under kontroll, utan kan behöva mer vuxenpoäng. Som ett nytt soffbord vart tjugonde år.
Yolanda Aurora Bohm Ramirez golvade mig nästan bokstavligt med sin enorma scennärvaro och med sina modiga dikter. Jag är själv en betydligt mer blyg poet. Jag har framträtt och läst mina dikter vid två tillfällen – på Lohrs Pocket MedMera för omkring tre år sedan och på Onsdagssalong på Frivilligcentralen Oscar i vår – och vet att det märks att jag är långt bortom nervös. Senast fick jag höra efteråt att jag knappt varit kontaktbar när jag väntade på att det skulle bli min tur att läsa. Tänker när jag skriver detta att det är tur om det inte finns sparat någonstans på internet… det lär ska finnas andra poeter på Youtube, som har stort underhållningsvärde enligt vad jag hört (under den här kvällen förra veckan). Jag tänker att jag ska leta upp klipp med Yolanda och visa för min diktgrupp, som inspiration för oss nästa gång vi ses.
Jag tänker på min sammanbitna min som jag måste haft i hörnet i bokhandeln. För jag fick verkligen jättefina ord i båda böckerna från författarna. Och kanske är det en åldersgrej, att min generation har svårt att tala om sitt psykiska mående. För när Yolanda frågar publiken vilka som har ångest räcker jag upp handen så lite som möjligt, med armbågen klistrad i midjan. Trots att jag nu inte bara har skrivit en bok – Blessyrer från en lång väg hem – om min ångest, utan faktiskt gett ut den också. Så har jag ändå så otroligt svårt att tala om det. Särskilt när det sitter grannar tvärsöver rummet. Men om någon skulle lyssna, eller titta, så räcker jag upp handen nu.